Att resa gör ont. Så har jag fått lära mig.

Vi reser för att vi måste, för att rätta till en historisk orättvisa.
För att visa dem som önskade oss döda att de inte vann.
För att peka finger åt ödet.

Vi reser inte för att upptäcka något nytt,
utan för att återse något gammalt och kärt.

Vi reser för att damma av minnen, exorcister som driver ut nostalgier.
Vi reser för att miniminera skador. Damage control.

Vi reser därför att det bor en annanstans inom oss.

Det är något märkligt med exilen.
Det är så lätt att sätta fingret på när den börjar,
men omöjligt att förutspå när den slutar.

Jag är flyktens barn.
Ett halvvägsbarn, uppväxt under exilens långa skugga.
Med de långa, handskrivna och så efterlängtade breven
från hemlandet. Med väskorna i farstun.
Med drömmarna om ett återvändande som aldrig inträffade.

Jag är barn till de som kom till ett Sverige med tre punkter.
Och som plötsligt bara hade en kvar.

Sverige punkt slut.

Jag är ett mellanlandningsbarn – ständigt på väg, aldrig riktigt framme.
En ingetlandsman i ett ingenmansland.

I ena transithallen lever mina barn, där viftar mina hundar på svansen när de hör att jag vaknat, där kommer min pappa på morgonen för att dricka mate och
prata om socialismen.

I den andra transithallen finns J – både klippa och strand – 
där väntar mamma med nybakat bröd och vännerna med gräsfläckar på byxorna.

Den stora pendeln rör sig ständigt.
Tur och retur. 
Tur och retur.
Tur och otur.

Jag avundas mina barn. De är argentinare. Punkt slut.
Deras rötter har blytyngder, deras själ har koppel.
När jag reser bort är deras sorg ocensurerad.
När jag kommer tillbaka är glädjen odelad.

Jag kan inte.
I min värld har välkomstkyssarna smak av avsked
och på andra sidan avskeden vet jag mig väntad.

Men det ögonblicket då jag får se mina barn igen,
efter att ha varit borta länge, är magiskt.

Det är enda stunden då pendeln står lodrätt och stilla.
Några korta ögonblick då jag måste bita mig själv i tungan
för att inte lova det jag inte kommer kunna hålla:
– Pappa ska aldrig resa ifrån er igen.