Igår kväll hittade jag 20 löss i min dotters hår.
En normal skörd efter en helg.

Löss trivs i Argentina.
Löss trivs inte i Sverige.

Det har att göra med hårkvaliten.
Ju bättre hår, desto fler löss.

Därför har ni knappt löss i Sverige.
Min flickvän förstår inte det.
Hon tror att löss är ett ulandsproblem.
Som tuberkulos.
Som malaria.
Som kolera.
Som militärkupper.

Sist hon var här, råkade hon komma in precis när dragit
luskammen genom dotterns hår.

Det var förvisso en stor skörd. Kanske 30 löss.
Men ändå:
– Är det löss!? Skojar du?? Faaaan vad äckligt!,
utbrast hon och började maniskt rengöra huset.

Lakan skulle tvättas, koppar diskas om,
golv skulle skuras, väggar målas.

Resten av tiden tassade hon på tå med luskammen i högsta hugg,
eller sov i lotusställning för att slippa luta huvudet mot något.

Stackarn.
Hon förstår inte.
Ett barnhuvud utan löss är som en sjö utan alger.
Det ser fint ut, men mår inte bra.

Sett ur ett lusperspektiv är en svensk skalle
ett sorgligt spektakel.
En dammtuss som simulerar hår.
Det är klart att en lus vantrivs där!

Man kan nästan höra den argentinska lusmamman viska:
– Nu biter du på och slutar klaga. Tänk på de stackars lusbarnen i Sverige!

Nä, jättetrist att vara lus i Sverige.
Frustrerande.
Som att bo i ett afrikanskt flyktingläger
och vara sugen på jordgubbar.