Många ser mitt stillsamma liv som lättja,
De kallar mig för borgarbracka.

De ser inte fabriken inom mig!
De ser inte att hjärncellerna också är proletärer!

De ser mig försjunken i tankar och vill dra mig
i öronen – du latar dig!

De ser mig sitta avslappnad med en bok på morgonen
och utbrister – du vilar dig!

De ser mig med ett glas vin på kvällen
och med tangenternas monotona knappande
och skriker – borgarsvin!

De ser mig sova siesta varje dag och pekar
på mig – du jobbar inte!

Idioter!

De ser inte att bakom de vackra orden,
finns en sliten kropp.

Att mina mentala händer har valkar,
att mina intellektuella fötter har skavsår.

De ser inte att mitt huvud är så fullt
med uppslag och ideer att jag har ständig nackspärr,
att jag bär så många ord på mina axlar
att jag misstänker att jag håller på att få diskbråck.

Jag tillhör alfabetets arbetarklass,
jag monterar meningar på löpande bandet,
jag svetsar bokstäver och fackansluter ord.

Jag är en del av det osynliga proletariatet.