Har bokat tid med min psykolog, Carlos.
Ska bli spännande. Vi har inte träffats på ett tag.

Jag började gå till honom när jag separerade
för nästan sex år sen.

Han gjorde underverk. På bara några sessioner
kände jag inga skuldkänslor för att ha lämnat
min före detta och gråtande barn efter mig.

Så ska en bra psykolog vara!

Krympa överjaget och förstora egot.

Han är psykoanalytiker. Såklart.
Inte helt konventionell dock.

När jag var mitt i separationsprocessen
ringde hemtelefonen en kväll.

– Hola?

– Ja, hej. Jag heter Silvina och du känner mig inte.
Jag är psykolog och jobbar på samma ställe som Carlos.
Och jag såg dig häromdagen när du satt i väntrummet.

– Ja…?

– Jag tyckte du var snygg och tänkte att jag skulle vilja
gå ut och ta en öl med dig, om du vill såklart.

– Eh… Silvina… ursäkta, men hur fick du tag på mitt nummer?

– Jag frågade Carlos om han tyckte att det var ok
att jag ringde hans patient och det tyckte han, så
han gav mig ditt nummer. Hoppas du tycker det är ok.

Jag har inte pratat med Carlos om det.
Men någonstans i bakhuvudet har jag alltid tänkt
att det var inte sådär klockrent agerat.
Ville han hjälpa mig att komma över min före detta?
Var det en ren machoinstinkt?
Trodde han att det jag behövde just då var
att knulla mig frisk och lycklig med hans söta kollega?

På torsdag ska jag fråga hur han tänkte.