Den brukade vara den högsta bergstoppen på min kropp.
Ett ståtligt landskap som väntade mina nyöppnade ögon.

Den brukade vara en rakryggad soldat,
som gör honnör.

Nu hänger den, skrynklig och ynklig.

Jag har försökt tjusa den med flöjt.
Jag har försökt hålla upp den med ståltråd.
Jag har svurit och hotat, jag har kramat och gosat med den.
Jag har fyllt den med löften om snara erövringar.

Men ingenting.

Jag har bönat och bett, som Ferdinands tjurfäktare.
Stånga mig, spotta på mig, gör något!

Men det enda som verkar attrahera den
är gravitationen.

Jag har förklarat att det är oartigt att inte ställa
sig upp och hälsa, jag har bett den – om den nu
inte vill stå rakryggad – att åtminstone
sätta sig upp.

Men ingenting.
Den bara hänger. Apatisk. Deprimerad.

Den enda som saknas nu är att den lilla
latmasken säger att den är utbränd!