Idag har jag fått en hemsk nyhet.
Hemsk. Hemsk.

Cristian funderar på att slå igen sin köttbutik.
Han sa det och jag kände hur mitt liv slogs i spillror.

Köttpriset i Argentina har stigit 40 procent sista månaden.
Idag kostar ett kilo asadokött 60 kronor hos Cristian.

Försäljningen har gått ner 60 procent berättade han ikväll.
Nancy, hans fru, hade tårar i ögonen. Jag också.

Han vet inte om han kommer klara av det.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan Cristian.
Jag vet att flickvänner kommer och går.
Barnen växer upp och försvinner.
Men Cristian…? Cristian skulle alltid finnas där.
Jag har planerat att åldras med Cristian,
sätta i löständerna för att kunna gnaga på ett revben.

Vad ska jag göra om Cristian slår igen sina dörrar?
Bli vegetarian? Ta självmord?

Cristian har skurit biffar sen han var 16. Han är 35 nu.
Han har aldrig gjort något annat. Han ärvde köttkniven
från sin pappa.

– Du får kolla om du kan fixa jobb åt mig i Sverige,
sa han med ett trött leende.

– Sverige förtjänar dig inte, de svenska korna förtjänar dig inte,
svarade jag.

Jag har köpt mitt kött hos Cristian i tolv år.
Tolv år. Lika många år som Federica.
Federica är uppfödd med Cristians proteiner.
Hon gick direkt från mammans tutte till Cristians biff –
utan omvägar.
Bara det bästa har varit gott nog åt henne.

Han har aldrig varit billig.
Men jag ångrar inte en enda krona, inte en enda tugga.
Jag har varit lojal. Och kommer vara det till sista köttbitten.

På fredag kommer J. Hon tycker om att jag grillar halsmandlar
och oxfilé första kvällen.
Jag beställde köttet hos Cristian ikväll.

Jag ska äta mer asado än någonsin nu!
Jag ska grilla till frukost om det är det som krävs
för att rädda Cristian!

Cristian får inte försvinna!
Då hänger jag mig med en tunntarm.

Ett minne blott?