Idag har jag fått en hemsk nyhet.
Hemsk. Hemsk.

Cristian funderar på att slå igen sin köttbutik.
Han sa det och jag kände hur mitt liv slogs i spillror.

Köttpriset i Argentina har stigit 40 procent sista månaden.
Idag kostar ett kilo asadokött 60 kronor hos Cristian.

Försäljningen har gått ner 60 procent berättade han ikväll.
Nancy, hans fru, hade tårar i ögonen. Jag också.

Han vet inte om han kommer klara av det.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan Cristian.
Jag vet att flickvänner kommer och går.
Barnen växer upp och försvinner.
Men Cristian…? Cristian skulle alltid finnas där.
Jag har planerat att åldras med Cristian,
sätta i löständerna för att kunna gnaga på ett revben.

Vad ska jag göra om Cristian slår igen sina dörrar?
Bli vegetarian? Ta självmord?

Cristian har skurit biffar sen han var 16. Han är 35 nu.
Han har aldrig gjort något annat. Han ärvde köttkniven
från sin pappa.

– Du får kolla om du kan fixa jobb åt mig i Sverige,
sa han med ett trött leende.

– Sverige förtjänar dig inte, de svenska korna förtjänar dig inte,
svarade jag.

Jag har köpt mitt kött hos Cristian i tolv år.
Tolv år. Lika många år som Federica.
Federica är uppfödd med Cristians proteiner.
Hon gick direkt från mammans tutte till Cristians biff –
utan omvägar.
Bara det bästa har varit gott nog åt henne.

Han har aldrig varit billig.
Men jag ångrar inte en enda krona, inte en enda tugga.
Jag har varit lojal. Och kommer vara det till sista köttbitten.

På fredag kommer J. Hon tycker om att jag grillar halsmandlar
och oxfilé första kvällen.
Jag beställde köttet hos Cristian ikväll.

Jag ska äta mer asado än någonsin nu!
Jag ska grilla till frukost om det är det som krävs
för att rädda Cristian!

Cristian får inte försvinna!
Då hänger jag mig med en tunntarm.

Ett minne blott?

Jag är dålig på blogga nu.

Jobbar. Dag och natt.

Har inte tid med annat.

Mitt hembiträde har varit här och lämnat
huset skinande.

Min trädgårdsmästare är här och klipper
gräsmattan.

Min mamma, som är på besök, lagar mat.

Och ikväll har jag tid med min massör.

Min före detta tar hand om barnen.
– Pappa måste jobba.

Nu ska jag fortsätta skriva texter
om rättvisa och jämställdhet.

Många ser mitt stillsamma liv som lättja,
De kallar mig för borgarbracka.

De ser inte fabriken inom mig!
De ser inte att hjärncellerna också är proletärer!

De ser mig försjunken i tankar och vill dra mig
i öronen – du latar dig!

De ser mig sitta avslappnad med en bok på morgonen
och utbrister – du vilar dig!

De ser mig med ett glas vin på kvällen
och med tangenternas monotona knappande
och skriker – borgarsvin!

De ser mig sova siesta varje dag och pekar
på mig – du jobbar inte!

Idioter!

De ser inte att bakom de vackra orden,
finns en sliten kropp.

Att mina mentala händer har valkar,
att mina intellektuella fötter har skavsår.

De ser inte att mitt huvud är så fullt
med uppslag och ideer att jag har ständig nackspärr,
att jag bär så många ord på mina axlar
att jag misstänker att jag håller på att få diskbråck.

Jag tillhör alfabetets arbetarklass,
jag monterar meningar på löpande bandet,
jag svetsar bokstäver och fackansluter ord.

Jag är en del av det osynliga proletariatet.

Igår kväll hittade jag 20 löss i min dotters hår.
En normal skörd efter en helg.

Löss trivs i Argentina.
Löss trivs inte i Sverige.

Det har att göra med hårkvaliten.
Ju bättre hår, desto fler löss.

Därför har ni knappt löss i Sverige.
Min flickvän förstår inte det.
Hon tror att löss är ett ulandsproblem.
Som tuberkulos.
Som malaria.
Som kolera.
Som militärkupper.

Sist hon var här, råkade hon komma in precis när dragit
luskammen genom dotterns hår.

Det var förvisso en stor skörd. Kanske 30 löss.
Men ändå:
– Är det löss!? Skojar du?? Faaaan vad äckligt!,
utbrast hon och började maniskt rengöra huset.

Lakan skulle tvättas, koppar diskas om,
golv skulle skuras, väggar målas.

Resten av tiden tassade hon på tå med luskammen i högsta hugg,
eller sov i lotusställning för att slippa luta huvudet mot något.

Stackarn.
Hon förstår inte.
Ett barnhuvud utan löss är som en sjö utan alger.
Det ser fint ut, men mår inte bra.

Sett ur ett lusperspektiv är en svensk skalle
ett sorgligt spektakel.
En dammtuss som simulerar hår.
Det är klart att en lus vantrivs där!

Man kan nästan höra den argentinska lusmamman viska:
– Nu biter du på och slutar klaga. Tänk på de stackars lusbarnen i Sverige!

Nä, jättetrist att vara lus i Sverige.
Frustrerande.
Som att bo i ett afrikanskt flyktingläger
och vara sugen på jordgubbar.

Till alla er som kallar er återvändsgränd för kärlek

Till alla er som upprepar ”jag älskar dig” i förhoppning
om att det slutligen ska inträffa.

Till er som har barn som är för små,
ett huslån som är för stort och en rädsla som är för djup.

Till dig som längtar tills döden skiljer er åt
och till dig som tror att ett förhållande bygger på vilja.

Till dig som slår av kärlek,
och till dig som tror att det var sista gången han gjorde det.

Till dig som vet hur ett barn sparkar,
men aldrig känt en fjärilvinge i magen.

Till dig som alltid väntar på att stormen ska dra förbi
och till dig som väntat lika länge på att få känna en vindpust.

Till dig som tittar efter läppstift på hans skjortkrage
och till er som löste era problem genom att köpa en till TV.

Till er som ser på varandra utan att kunna svara på frågan:
När var sista gången vi valde varandra?

Till alla er som idag firar någon annans dag,
går mina tankar.

Det var skönt att börja terapi igen.
Befriande. Att sätta ord på rädslan.
På tvivlen. På osäkerheten.
Det är skönt att öppna upp sig
på vid gavel och vädra mörkret.

Terapi borde vara obligatorisk i Sverige.

I landet där man får lära sig att bita ihop
redan innan man får tänder.

Där man får amma jävlar anamma.

Musslornas land.

Ja, själva Sverige borde gå i terapi.
Landet med världens hårdaste jordskorpa.
Lägga sin avlånga kropp på divanen.

Om jag vore Sveriges psykolog skulle
min första fråga vara:

Hur kan någon som är så självgod
ändå ha så dåligt självförtroende?

Ny krönika på Aftonbladet:

Sluta hylla Birro som förebild

Den brukade vara den högsta bergstoppen på min kropp.
Ett ståtligt landskap som väntade mina nyöppnade ögon.

Den brukade vara en rakryggad soldat,
som gör honnör.

Nu hänger den, skrynklig och ynklig.

Jag har försökt tjusa den med flöjt.
Jag har försökt hålla upp den med ståltråd.
Jag har svurit och hotat, jag har kramat och gosat med den.
Jag har fyllt den med löften om snara erövringar.

Men ingenting.

Jag har bönat och bett, som Ferdinands tjurfäktare.
Stånga mig, spotta på mig, gör något!

Men det enda som verkar attrahera den
är gravitationen.

Jag har förklarat att det är oartigt att inte ställa
sig upp och hälsa, jag har bett den – om den nu
inte vill stå rakryggad – att åtminstone
sätta sig upp.

Men ingenting.
Den bara hänger. Apatisk. Deprimerad.

Den enda som saknas nu är att den lilla
latmasken säger att den är utbränd!

Idag fyller jag 35 år.

Och jag har redan sett ett
första tecken på att livet
från och med nu är en nerförsbacke.

Jag vaknade utan morgonstånd.

Svenskar älskar mat. Otroligt matintresserade.
De vill veta vad det är de stoppar in i munnen.

De vill veta var råvarorna kommer ifrån,
helst pratat med producenten. De vill försäkra
sig om grönsakerna inte är besprutade
eller cancerframkallade.
Potatisen ska helst ha fraktats med cykel
(märkt med Gröna cykeln)
och bonden ska ha tvättat händerna innan
han plockade dem (Gröna händerna).
Korna ska inte leva trångbott och tjuren
ska också ta ansvar över kalven. Det ger lyckligare kalvar. 

Ja, det är inte mycket som lämnas åt
slumpen när svenskar tänker på mat.

Det enda de inte bryr sig om är hur maten smakar.
Bara den är nyttig.

Barn indoktrineras tidigt i denna sunda matkultur.

De förebygger karies med mjölk, de vet att broccoli
innehåller antioxidanter (vad fan det nu är, men det låter nyttigt),
att linfrön är fulla av livsviktiga fettsyran Omega 3
och att apelsinen har C-vitaminer och
kan användas som ekologisk mutta (ja, inte alla barn tydligen).

De lär sig matematik genom att räkna kalorier.
Om en pizza innehåller 240 kalorier.
Hur många pizzor kan man äta innan
man tar ett bantningspiller?

I Sverige är man särkilt måna om vad barnen stoppar i munnen.
Och den avgörande måltiden är frukosten.
Svenskar är frukostfetischister.

De tror nämligen att en bra frukost inte bara ger
bättre skolresultat, utan även högre IQ och förebygger
viktiga barnsjukdomar som alzheimer och reumatism.

Såklart att här – även här – är svenska barn bäst i världen.
De enda barnen i världen som i en enda tugga får i sig
hela jävla kostcirkeln.

De där äckliga mackorna med smör, leverpastej,
gurkskivor, hårdkokt ägg, rostbiff, tomatskivor,
rivna morötter, tonfisk och rivna apelsinskal.

Allt på en 50 kvadratcentimeter stor limpskiva.
Det måste vara inofficiellt världsrekord
i mycket näring på begränsade ytor.

Men trots det är svenska barn lika korkade
som vilka andra barn som helst.

Vilket antingen betyder att svenska barn startar
från ett sämre utgångsläge, eller att frullen
inte alls är en genväg till Mensa-klubben som
svenska föräldrar verkar tro.

Medvetna om att den är överskattad – här i argentina är frukosten matkulturens blindtarm.
En utfyllnad.
Lite viktigare än tandpetaren, men mer försumbar än eftermiddagsfikat.

Så. Dagens frukost till barnen:
Ett glas Nesquick (O´boy – 410 kCal) och kex (450 kCal).
Dottern tjöt av förtjusning. En kaloriorgie.

– Varför är du så snäll idag, undrade hon.

Hon syftade på att jag lagt till kexen till den traditionella frukostmenyn.