Har bokat tid med min psykolog, Carlos.
Ska bli spännande. Vi har inte träffats på ett tag.

Jag började gå till honom när jag separerade
för nästan sex år sen.

Han gjorde underverk. På bara några sessioner
kände jag inga skuldkänslor för att ha lämnat
min före detta och gråtande barn efter mig.

Så ska en bra psykolog vara!

Krympa överjaget och förstora egot.

Han är psykoanalytiker. Såklart.
Inte helt konventionell dock.

När jag var mitt i separationsprocessen
ringde hemtelefonen en kväll.

– Hola?

– Ja, hej. Jag heter Silvina och du känner mig inte.
Jag är psykolog och jobbar på samma ställe som Carlos.
Och jag såg dig häromdagen när du satt i väntrummet.

– Ja…?

– Jag tyckte du var snygg och tänkte att jag skulle vilja
gå ut och ta en öl med dig, om du vill såklart.

– Eh… Silvina… ursäkta, men hur fick du tag på mitt nummer?

– Jag frågade Carlos om han tyckte att det var ok
att jag ringde hans patient och det tyckte han, så
han gav mig ditt nummer. Hoppas du tycker det är ok.

Jag har inte pratat med Carlos om det.
Men någonstans i bakhuvudet har jag alltid tänkt
att det var inte sådär klockrent agerat.
Ville han hjälpa mig att komma över min före detta?
Var det en ren machoinstinkt?
Trodde han att det jag behövde just då var
att knulla mig frisk och lycklig med hans söta kollega?

På torsdag ska jag fråga hur han tänkte.

Söndagen är Köttets dag i köttets land.
Idag var jag bjuden på asado i Mendiolaza,
i utkanten av Córdoba.
Premissen var densamma som alltid:
äta tills man spricker.

12 kilo kött.

Men så var vi ju också ganska många.

När vi ätit oförskämt mycket,
var det dags för poolen.
Det var 38 grader varmt och jag
fick vara barnvakt åt Atilio,
en tvåårig som inte kan simma
men redan kan säga horunge.
En bra uppfostran handlar om att
prioritera rätt saker.

Många trevliga samtal, timmarna gick.

Sen var det dags för mate och criollitos –
småbröd som är så goda, så goda.
På bilden Gabriela, en kompis.

Sen kom den mest efterlängtade gästen.
Fernet con coca. I stooora glas och
gigantiska mängder.

Framåt sju på kvällen så var det dags
att äta asadon som blev över från lunchen.
Alejandro skär upp köttet.

Sen åkte jag hem. Jag hade barnen ensamma hemma.
De som blev kvar började köra igång elden,
på kvällen skulle det bli asado igen.

Vilken söndag! Vilket fantastiskt land!

Gud ska veta att jag har knullat konstiga dockor!
Som latinskt barn är man inte kräsen.

Har pippat brudar utan hår, med bäbisvalkar,
jag har borrat enögda, rödhåriga och pullat
ett slitet luder som tatuerat ryggen med bläckpenna –
bakifrån såg hon ut som en sjöman.

Ja, jävlar i helvete vad jag var kåt på den tiden.

Hade inte haft problem att slicka upp en Monchichi i brygga
om jag haft en nära till hands.

Eller haft en orgie med hela Matrioshka-familjen om
jag haft brudarna nära – hört att ryskor ska vara heta.
Hade börjat med minstingen och
sen tagit systrarna i tur och ordning ända upp i tonåren.
Min och deras.

Hade till och med kunnat ta ett stadigt grepp på
My Little Ponnys punkiga hästsvans och…
ja, ni fattar.

En riktig Doll Juan.

Jag har bara haft två regler, två moraliska spärrar, när det kommer
till dockpippning:

Aldrig med en kille (inte ens gay-Ken) och, framförallt,
aldrig med en Barbie.

Det lilla imperialistludret skulle jag inte röra ens med tång!

Det har inte att göra med att hennes kropp är så stel,
att man varken kan tvinga ner henne på knä eller
sära på hennes ben sidleds, eller att hon saknar kisshål.

Det är hennes ideologi som gör henne oknullbar.

Det spelar ingen roll om hon är mörk, blond eller rödhårig.
Om hon är tandläkar-barbie, prinsess-barbie  eller Barbie i balklänning,
om hon åker i den stora rosa bilen eller rider på hästryggen.

Det skulle kännas som att göka med fiende,
att befrukta den kulturella dominansen.

Så när jag läste att Venezuelas Hugo Chavéz vill få bort
överklassbitchen från Venezuelas gator, kändes det
som att det inte var en dag för tidigt.

I söndags när jag matade elden till grillen
var jag på väg att bränna den här spännande artikeln.
”Stockholm, huvudstad i landet där allt funkar”.

Blev underlag för veckans krönika på Aftonbladet:

Idollandet Sverige – en välfärdsbluff

Addito, ergo sum.
Jag blir addad, alltså finns jag.

Facebook är det sociala livets EKG.
Det visar oss hur pass levande vi är.

Har man färre än tio vänner betraktas man som
socialt kliniskt hjärndöd,
det vill säga ett oåterkalleligt tillstånd av ensamhet.

Då kan man stänga igen sitt Facebook-konto.

Eutanasi är tillåtet på Facebook och
i vissa fall av extrem social isolering (<5 vänner) är
aktiv dödshjälp till och med önskvärd.

Men ingen vill dö i förtid – visst, den döde känner alltid
att det kom olägligt – så vi addar till höger och vänster.
Vi hamstrar vänner som en slags livförsäkring.

Vi går igenom gamla klasskort och fotbollslag och lägger till alla dessa
dinosaurier till vår lista av Facebook-vänner.

Alla dessa fossiler som förvisso varit med
och byggt upp min personlighet,
men har de något att tillföra mitt liv idag?

Hade jag inte redan begravt dem?

Lagt blommor och sörjt dem i vissa fall,
medan andra tynat bort långsamt i minnets långvård.

Nu är de tillbaka. Återuppstådda.

Men är det verkligen vänskapen som fört oss samman igen, eller är det rädslan för ensamheten?

Har ni läst Liquid love av Zigmund Baumann?
Gör det.

Zigmund Baumann är sociolog
och har i flera böcker dissekerat det moderna samhället.

I Liquid love, analyserar han kärleken och förhållandena
i dagens samhälle.

Förhållande som är lätta att bryta upp från.
Relationer med låga krav och utan förpliktelser.

Med en naiv och fåfäng strävan efter frihet och självständighet.

Men i frihetens kölvatten, i självständighetens diktatur,
vilka fasta punkter har vi kvar?

Om jag lämnar dig så lätt,
ack så skönt!
vad är det som säger att du inte gör samma sak,
ack så ont!

Därför lever vi med en känsla
av otrygghet och ensamhet.

Vad skulle Baumann kallat Facebook?
Liquid friendship?
En vänskap utan krav. Utan förpliktelser.

Vi behöver inte längre gemensamma
upplevelser för att bli vänner.

Hemligheter och bekännelser som vi staplar på varandra
och bygger en koja för två.

Nej, inte nu längre.

Vi behöver inte hålla en hemlighet
som ligger och pressar mot gommen!

Vi behöver inte kavla upp ärmarna
och ta en käftsmäll för en kompis skull!

Vi behöver inte sitta på ett fik i fem
påtår och trösta vår kompis som jämrar sig
över att kärleken är så flytande och
alltid rinner honom genom fingrarna.

Facebook tillåter oss vara vänner utan meriter, utan kunskap.
Vänner trots oavslutad grundskola i kamratskap.
Vänner utan vänskap.

Som ni och jag.
Vill ni vara mina vänner?

Adda mig på Facebook.
Jag säger aldrig nej.

Att resa gör ont. Så har jag fått lära mig.

Vi reser för att vi måste, för att rätta till en historisk orättvisa.
För att visa dem som önskade oss döda att de inte vann.
För att peka finger åt ödet.

Vi reser inte för att upptäcka något nytt,
utan för att återse något gammalt och kärt.

Vi reser för att damma av minnen, exorcister som driver ut nostalgier.
Vi reser för att miniminera skador. Damage control.

Vi reser därför att det bor en annanstans inom oss.

Det är något märkligt med exilen.
Det är så lätt att sätta fingret på när den börjar,
men omöjligt att förutspå när den slutar.

Jag är flyktens barn.
Ett halvvägsbarn, uppväxt under exilens långa skugga.
Med de långa, handskrivna och så efterlängtade breven
från hemlandet. Med väskorna i farstun.
Med drömmarna om ett återvändande som aldrig inträffade.

Jag är barn till de som kom till ett Sverige med tre punkter.
Och som plötsligt bara hade en kvar.

Sverige punkt slut.

Jag är ett mellanlandningsbarn – ständigt på väg, aldrig riktigt framme.
En ingetlandsman i ett ingenmansland.

I ena transithallen lever mina barn, där viftar mina hundar på svansen när de hör att jag vaknat, där kommer min pappa på morgonen för att dricka mate och
prata om socialismen.

I den andra transithallen finns J – både klippa och strand – 
där väntar mamma med nybakat bröd och vännerna med gräsfläckar på byxorna.

Den stora pendeln rör sig ständigt.
Tur och retur. 
Tur och retur.
Tur och otur.

Jag avundas mina barn. De är argentinare. Punkt slut.
Deras rötter har blytyngder, deras själ har koppel.
När jag reser bort är deras sorg ocensurerad.
När jag kommer tillbaka är glädjen odelad.

Jag kan inte.
I min värld har välkomstkyssarna smak av avsked
och på andra sidan avskeden vet jag mig väntad.

Men det ögonblicket då jag får se mina barn igen,
efter att ha varit borta länge, är magiskt.

Det är enda stunden då pendeln står lodrätt och stilla.
Några korta ögonblick då jag måste bita mig själv i tungan
för att inte lova det jag inte kommer kunna hålla:
– Pappa ska aldrig resa ifrån er igen.

Så att ni ska slippa scrolla och klicka för mycket:

Anders Hallbäck, journalist och partisekreterare
för Ålands socialdemokrater, har skrivit ett inlägg
på Second Opinion.

Knulla sig frisk – jaha, men om jag inte orkar?

”Vi som fått diagnosen utmattningsdepression,
utbrändhet i vardagligt tal, blir hånade av diverse tyckare.
Bottennappet står journalisten Martin Ezpeleta för.”

Så börjar Anders text. Hoppas ni läser den. Den är riktigt bra.

Jag har under min tid som bloggare
följt många intressanta debatter på
kommentarsfältet.

Jag har skrivit inlägg som fått kraftiga reaktioner,
för och emot.

Men ingen debatt har varit lika intressant,
som den om utbrändhet, som startade i samband
med mitt inlägg om Sex och utbrändhet.

Så kloka inlägg, så intressanta historier,
så hjärtknipande öden.

Jag har fått gåshud många gånger, fått pressa
tillbaka tårarna ett antal gånger.

Jag har blivit kallad allt möjligt.
En läsare skrev i sin blogg – med rätta – att min text var
”så fri från kunskap, empati och fingertoppskänsla att man baxnar.”

Någon som mått dåligt och rasat i vikt skickade mejl:

”Det var inte förrän jag läste på din blogg bland inläggen
som jag fick höra att det kan hända att sköldkörteln kommer
i obalans om man mår dåligt. Det var jätteskönt att läsa, verkligen!
Förklarade så mycket och lugnade.
Ville bara säga att på det viset betydde det inlägget massor för mig
och jag tycker också att du har fantastiska och kloka läsare!”

Ja, jag har fantastiska läsare. Är så stolt, så stolt.

Debattinläggen fortsätter att trilla in –
idag skrev Anders en kommentar som fick mig att börja gråta.

Läs, lär och bli bättre människor.

Jag fick ett mejl av en läsare.

Hon hade varit i Buenos Aires ett tag och förvånats
över att unga, intelligenta medelklasskillar definierade sig själva
som machistas. Och detta utan att skämmas.

Hur är det möjligt, frågade hon.

Enkelt.

För en argentinare är inte machista samma sak
som för en svensk.

För en svensk är en machista en man som
förtrycker kvinnor.

För en argentinare är machista en man som
tar hand om kvinnor. En romantiker.

Så du, var inte rädd.
Han menar inte att han kommer att slå dig,
han förväntar sig inte att du ska stanna
hemma och laga mat, att du inte ska ut och jobba
och tjäna pengar.

Inte en medelklassargentinare, i alla fall.

Däremot kommer du aldrig behöva betala en restaurangnota,
han kommer att skjutsa dig med bil till Umeå om du ber honom
och han kommer att dyrka dig.

Han kommer säga att du är vackrast i världen,
han kommer göra buketter av ord och
hota med att ta livet av sig om du lämnar honom.

När en argentinare ler och säger att han är machista
vill han säga att han kommer att få dig att känna dig
som en drottning.

Ah, en sak till innan du slänger dig i armarna på honom:

Tro inte en sekund på när han säger att
han kommer att vara dig trogen. Det kommer han inte.

När det kommer till kärleken är han en gentleman –
och en gentleman säger aldrig nej till en dam.