Ni vet Cristian, eller hur?
En argentinsk slaktare.
Inte en finnig tonåring som paketerar köttfärs på ICA.

Det är viktigt att förstå skillnaden.
Annars kommer ni inte förstå hur tragisk
den här texten är.

En slaktare är prototypen för en argentinsk man.
Han dryper testosteron.
Un macho.

Sverige har ingen motsvarighet.

En svensk brandman?
En fjolla.

Jan Guillou?
En ballerina.

Ernst Kirchsteiger?
Ken.
 
Nä, ingen matchar Cristian.
Cristians pappa är också slaktare.
Köttkniven går från far till son.
Så har det alltid varit.
Så kommer det alltid vara.

Eller?
 
Cristian är orolig.
Det är något som inte stämmer med hans son, Diego.
Diego är nio år och springer och leker som vilket barn som helst.
Men han är inte så intresserad av köttkniven.
Nä, Diego har en annan passion i livet.
 
Dansen.
 
Slaktarens son vill dansa.
Ett grekiskt drama.

Jag tror Cristian hellre begår harakiri med sin stora köttkniv,
än att se sin son i benvärmare.

Ja, ni förstår.
Det kommer inte sluta bra.

Stackars Diego.

Snart kommer han förstå att livet inte är en dans på rosor.
Framförallt inte en dans på rosor.