Jag vet inte om det är för att jag håller
på att bli gammal.
Men jag blir så rörd av vad ni vill göra för Rosita.
Verkligen. Sådär så man börjar snyfta.
Ni är fantastiska. 

Hon bor hemma hos mig nu.
Det blev bara så.
Natthärbärget jag fixade åt henne sög balle.
Hon fick riven majs till middag och delade
rum med tre prostituerade.
Hon blev bestulen på allt av värde redan första natten.

Så hon lämnade stället.
Jag vet inte om jag berättade det,
men för några veckor sen sov hon på en parkbänk.
Hon gick tills hon hittade en park med belysning.
Där satt hon hela natten. Rädd. 

När jag fick reda på det skällde jag ut henne.
Jo, som Senor Martin.
Patriarkalt och maktmissbrukande.
Jag sa åt henne att ALDRIG göra om det.
Att hon skulle komma hit, oavsett tidpunkten.

Så förra veckan kom hon.
Bad att få sova en natt här. Såklart hon fick.
Jag förstod vad som gällde. Pratade med mina barn.
Ville veta vad de tyckte.
Mitt hus är litet. För litet för fyra.
Rosita måste sova på soffan.
Men de är fina. Mina barn.
Båda sa att självklart skulle Rosita flytta in hos oss.
Ni anar inte hur stolt jag blir över dem.

Så nu är vi fyra. Plus två hundar.
Och kuksugarkatten, såklart.

Det kommer inte bli lätt. Och jag hoppas att det är väldigt tillfälligt.
En bra sak med att bo tillsammans: hon har slutat kalla mig Senor Martin.
En dålig: Hon har börjat kalla mig Matti.

Matti!? Fy fan så gräsligt.

Rositas rädsla för havet har släppt.
Idag har hon gått omkring och varit ivrig.
– När åker vi Matti, har hon frågat tre gånger.

Hon är orolig för att hon inte har någon varm tröja
att ha med sig till havet.

Jag kan inte tänka mig en person som förtjänar mer
att få sin dröm uppfylld.

Så tacksam att ha er som läsare.
Jag menar det.