Jag har inte varit med om det tidigare.
Att bli besatt av en historia.
Andas den, drömma om den.
Bli en del av den.

I över två år har den bott i mig,
den här historien.

Jag vet inte längre om den är bra,
bara att jag måste berätta den.

Den tar all min vakna tid just nu.

Den dricker morgonkaffet med mig,
den sitter med vid middagsbordet
och när jag sent på natten sluter ögonen
är den det sista som jag tänker på.

– Pappa, du är besatt, klagar sonen.
Och han har rätt.

Jag har satt upp frigolitplattor på väggen
i mitt rum. Så jag kan se dem från sängen.
Jag stryker. Jag klistrar dit lappar.
Jag kastar om.

Det är mitt barn. Det växer.