Nu är jag i Mendoza.
Väntar på flyget till Córdoba.

Är totalt utmattad.
Har varit i Chile sen i lördags.
Sovit sju timmar allt som allt.

Sett så mycket förödelse.
Situationen i södra Chile är verkligen
dramatisk. Skrämmande.

Concepción är en laglös stad.
Jordbävningen har inte bara raserat byggnader,
utan även moralen.

Död hund och en man som letar efter något ätbart i plundringens kölvatten.

Det pågick plundringar hela tiden,
mitt framför näsan på polisen som inte kunde
göra något för att stoppa det.

Jag var själv med om en plundring. Gick med in.
Och fick springa för livet när de upptäckte
att jag filmade. Lägger upp filmen sen.

På gatorna gick folk som zombies,
fanns inget arbetet att gå till,
inga skyltfönster att roa ögonen med.

Folk verkade i chock. Förundrade.
Bestörta. Lamslagna. Vad hände? Och vad händer nu?
Många gick med kundvagnar, för att fylla
dem med vad de än kunde tänkas hitta.

Hungriga människor trängdes framför silon,
som brakat samman. Vete hade runnit ut på
gatan och i hungriga ögon glimmade den
som guld.
Men militären föste bort dem.

Det fanns ingen el, inget bränsle,
inget vatten eller mat att handla.

Jag åt inget på två dagar, inte för att jag inte ville,
utan för att jag inte fick tag på det.
Jag skojar inte. Jag fick inte tag på mat.
Affärerna var stängda eller plundrade.

Jag hade en vattenflaska, jag fick den av en chilenare
vid första bensinstoppet under resan.
– Du kommer behöva den, sa mannen. 
Jag tyckte han överdrev, men tog emot den.
Tur, det var enda dricksvattnet jag fick tag på.

Jag har hört att Ekots Lars Palmgren
försökt relativisera dramatiken.
Att det inte är så farligt.

Lars Palmgren har inte varit där.
Han har varit på väg hela tiden.
Vad gör han? Cyklar han dit?

Hursomhelst, borde han se över sina källor.
Folk är livrädda. Borgmästare gråter
i radio, beväpnade grannar ordnar egna
försvarsbrigader. Beväpnade med järnrör,
gevär och knivar ska de försvara sig mot
horder med människor som plundrar överallt.

Mina få sovtimmar var i bilen,
fanns ingentans att ta in.
Polisen väckte mig.
Sa att det var farligt att sova i bilen.

Jag åkte vidare. Till Consitución.
Trodde inte det kunde bli värre. Hade fel.
Stora delar av staden är raserad.
Först jordbävning, sen tsunami. Döda fiskar en kilometer från havet.
Salt vatten överallt.
På gator och i ögonen.

En tygelefant i ruinerna

Där dog en svensk. Jag gick in i huset.
I rummet där han låg. Där taket föll samman.

Huset där svensken dog. Räddningsstyrkor ska in och söka efter fler kroppar.

Rummet där det inträffade.

Kropparna låg i en gymnastiksal.
Jag såg de svarta liksäckarna. 44.
Några var barn. Märkte det när de små,
vita kistorna anlände.

Likbilen väntar. De avlöste varandra.

Kropparna måste lämnas över till anhöriga med en gång,
begravning ska så snart som möjligt.

Det var bråttom. Snart skulle mörkret komma
och det fanns ingen el. Varken för att lysa upp
eller kyla ner kropparna. Det luktade illa,
alla arbetade med munskydd.

Utanför hade militären satt upp en lista
med alla döda.
Människor skrek. Bockade av.
En granne. En vän. En make.

Gråtande människor. Överallt.
Någon svimmar. Det blir bara en anekdot.
En i mängden.

De bär iväg sina döda.
Inga vackra ord. Inga blommor.

Så mycket sorg. Så mycket sorg.
Men mitt i kaoset finns knappt plats för tröst.

Nästa!

Finns inga kommunikationer.
Jag fick skriva mina artiklar med sms,
det enda sättet att kommunicera.

Kunde inte ladda mobilen.
Så jag satte på den för att skriva sms,
sen stängde jag av den.
I Constitución börjar batteriet blinka.
Och jag har så mycket kvar att säga!
 
Miltären bad mig om hjälp för att lokalisera
svenska ambassadören i Santiago.
Jag överväger.
Skicka mer text till Aftonbladet,
eller hjälpa myndigheterna.
Jag slipper välja, de får tag på ambassadören.

Något måste hämta den döde svenskens kropp.
Det är bråttom.
Det finns ingenstans att bevara den.

Träffar Walton. Vän till svensken.
De satt och spelade gitarr och sjöng till två på natten.
I natt jag drömde. Bland annat.

– Han verkade så lycklig, säger Walton och börjar gråta.

Efter skalvet sprang Walton till svenskens rum.
Hoppades. Förgäves.
När han såg att taket rasat in förstod han att
bara ett mirakel kunnat rädda svensken.
Det inträffade inte. De gör sällan det.

Walton har en keps på huvudet.
Den enda av svenskens ägodelar han kunde rädda
från stenmassorna.
– Jag kommer behålla den ifall hans barn någon gång vill ha den,
säger han och rättar till kepsen.

Klockan nio kommer mörkret.
Constitución förvandlas till en spökstad.
Full med tysta vålnader som irrar omkring
i ruinerna av sitt tidigare liv.
Det liv som är över, trots att de överlevt.

Inget blir som förut.
De kommer bygga upp staden igen.
Jag vet det. De vet det.
Trots att det verkar omöjligt.
Men inget blir som förut.

Jag börjar åka mot Santiago igen.
Har nio timmars bilfärd framför mig.
Är så trött. Så överjävla trött.
Och hungrig. Helvete vad hungrig jag är!

Dricker min sista klunk vatten. Röker en cigg.
Mobilen är på väg att dö. När jag kommer till Santiago
är klockan fem på morgonen.

Jag har 40 spänn i fickan, mobilen har slutligen dött
och bensinlampan lyser hotfullt rött.

Det har gått två dygn.  
Men jag känner mig så mycket äldre.
Två dygn. Och tusen nätter.