Rosita längtar till havet.
Hon har aldrig sett havet,
kan knappt föreställa sig
den blåa oändligheten.

Hon säger att hon vill känna
vattnet mellan tårna.

– Är det vackert, frågar hon mig.
– Jättevackert, Rosita. Hoppas du kommer dit någon gång.

Hon kommer aldrig komma dit.
Det är 70 mil till havet.
I Rositas värld ligger havet utanför Vintergatan.

Rosita, du är en idiot!
Precis som jag.
Vi som inte lärt oss att
alltid ha själen nära kroppen.

Du skulle ha besparats från så mycket
frustration och smärta,
om ingen någonsin berättat för dig
om havets salta andedräkt,
om hur vågorna tuggar fradga
mot strandkanten,
eller om horisonten, som verkar vara ritad
med linjal och färgpennor.

Nu är det för sent, Rosita.
Nu måste du lida resten av ditt liv
över att ha en fattig kropp
och en fåfäng själ.