Ibland, inte tillräckligt ofta,
får man som journalist vara med om stora grejer.
Viktiga saker.

Avslöjanden. Spännande möten.
Eller så råkar man vara på rätt plats
när något inträffar.

Scoop, ni vet.

Man känner sig stolt. Man får ryggdunkar.
Några vinner pris.

Jag har varit med om en händelse.
En mycket stor händelse. Den största jag varit med om.
Svår att greppa.

Det finns en journalistisk bedrift, javisst.
Men den känns så oviktig. En liten anekdot.
En anteckning i kanten. En meningslös fotnot.

Att det var jag som spelade in det.

Det är en fullständig unik händelse.
För stor för att bli fåfäng och mallig.

Så rätt i tiden. Så svår att få till. Så nödvändig.
 
Jag tror många av er kommer känna samma sak.
Om jag känner er rätt. 

Dagen efter händelsen kunde jag inte sluta gråta.
Jag grät hela förmiddagen. Skakade av gråt.
Ögonen var som två öppna kranar.

Och än idag, några månader senare
känns det overkligt och magiskt.

Som journalist känner jag ett visst tomrum.

För jag vet – jag VET – vid 35 års ålder
att jag inte kommer få vara med om något
likadant igen.

Jag hoppas verkligen att ni känner samma sak
när ni lyssnar på det.

Den 4 april kan ni göra det.
Då sänds min P3-dokumentär.