Man blir ofta förvånad över att det ryms så mycket
fanatism i den svenska mellanmjölksförpackningen.

Igår började en viktig rättegång i Sverige. Laddade känslor.
Man var så orolig för vad som kunde hända,
att förhandlingarna flyttades till säkerhetssalen.
Åhörarna fick genomgå noggranna säkerhetskontroller
innan de släpptes in i salen.
Trots det blev det kaos i rättssalen.
Åhörarna skrek “avskum” och många fick föras ut av polis.

Oj, vad händer där inne egentligen?
Är det en stor pedofilrättegång?
En folkmördare som äntligen ställs till svars?
Ett massmord som håller på att uppklaras?

Nej. Det är tre män som står åtalade för att ha sparkat ihjäl…
två kaniner.

Två kaniner!?

Missförstå mig inte. Jag vill inte bagatellisera brottet.
Klart att männen förtjänar ett straff.
Kanske en skarp tillsägelse.
Eller en hurring om de är återfallsförbrytare.
Men att vara jagade av en lynchmobb får mig ändå att
bekräfta min teori att svenskar har en osund relation till djur.
Osund, därför att den gränslösa kärleken innefattar bara djur.
De kan se staplade lik i Irak utan att höja på ögonbrynen,
men jävlar om någon kickar ihjäl en kanin!

Visst, det finns ett ekologiskt tänkande där –
vi tycker om att konsumera närproducerade tragedier.
Det är svårt att ta till sig öden som fraktats över halva jordklotet.

Men jag har ändå valt att studera lite närmare fenomenet.
Hur blir egentligen svenskar djurrättstalibaner?

Ja, det börjar egentligen väldigt tidigt.
Första steget är nallebjörnen. För många, för tidigt, för länge.
Man ska mata den, natta den – vissa har även sex med den.
Den här sjuka relationen till tygdjur understöds av en propagandamaskin
och ideologiska barnvisor, som Lasse Berghagens Teddybjörnen Fredriksson.
Det är inte sunt. Vi kan kalla det för nasseismen,
det första steget i hur man skolar en fanatiker.

Sen börjar skolan. Här är det framförallt flickorna som indoktrineras.
Kommer ni ihåg när de satt på lektionerna och ritade hjärtan?
Överallt ritade de hjärtan! Kommer ni ihåg vad för namn de skrev i dem?
Kalle? Johan? Jörgen?
Nej, Aramis, Blixten, Billy Boy.
Just det, hästnamn.
Det här är första gången de väljer djuret framför människan,
till pojkarnas stora förtret.
Därför betraktas ridskolor och stall som viktiga institutioner för
att indoktrinera djurrättsfalangister.
Den här etappen brukar kallas för stallinismen.

Sen blev det katterna. Oj, vad alla älskade katter!
Alla skulle ha katt. Och saknade man katt, fick man bli fadder åt en.
Det här är en inkörsport till den fanatiska sommarkattsrörelsen –
en frireligiös sekt som reser runt i riket och letar efter övergivna katter i höstmörkret.
Katterna bevaras sedan i särskilda hem där barn och vuxna
får komma och hälsa på dem, mata, gosa och umgås med dem.
Där passar personalen på att berätta om hur hemsk människan är
som överger kissemissarna.
I den här etappen, mjaoismen, fullbordas inskolningen av en
djurrättstaliban.
Tidigare har barnen fått upp ögonen för djuren, därefter har de valt
djuren framför människan. Men det är först nu som föraktet och hatet
mot människan kommer in.

Det som får åhörarna i en rättssal att försöka lyncha
några ångerfulla djurplågare som dödade två kaniner.

Det var tur att de inte fick för sig att knulla kaninerna först.
Då hade de inte kommit levande ut ur rättssalen.