På flygplatsen i Sao Paolo fanns det en vacker man.
Den vackraste jag någonsin sett.

Inte sockersöt, utan riktigt manlig.
Skandalöst vacker. Syndigt skön.

Ingen kunde slita blicken från honom.
Män, kvinnor, barn, gamlingar.
Han hade något
som fick kvinnorna att kretsa kring honom
som menader.

Han verkade inte ens riktigt medveten
om vilken magnet han var.
För vacker för att behöva visa det.
För vacker för att överhuvudtaget bry sig.
Helt oberörd,
medan livet kysste honom på munnen.

Vanligtvis blir jag avundsjuk på killar som är alltför snygga.
Har svårt att unna dem deras skönhet.
Tjejerna skrattar åt deras dåliga skämt,
cheferna skjuter till en extra tusenlapp
i löneförhandlingen.
Vännerna vill alltid ha med dem på krogrundan.

Jag blir irriterad på människor
som surfar genom livet
med sin bländvita tandrad som bräda.

Därför brukar jag föreställa mig att de lider
av fotsvamp, dyslexi eller flatlöss.
Det hjälper lite.

Som jag sa, avundsjuka.

Men den här mannen är annorlunda,
han är för vacker för att jag ska bli avundsjuk.

En Alfahanne.
En Ubermench.

Han ser sig omkring i transithallen,
väljer varsamt ut sitt byte.

Jag tittar fascinerad,
redo att fira andras triumfer.

Det är uppenbart att det är en man
som förför på gehör.

En conquistador i sängen,
som ständigt upptäcker nya världar och kontinenter
under lakanen.

En man som sett det vi andra drömt om,
som smekt det vi knappt fått se,
som luktat när vi andra bara fått röra
och smakat det vi knappt lyckas urskilja som en doft.

En man som lever våra syndiga tankar,
som bara respekterar sin egen fantasi.

En man som. . .

Vänta nu!

Han är på väg hit!

Han tittar ju på mig!

Hej.
Jo, jag är från Argentina.
Va sa du?
Nä, nä, jag vill inte ta en kaffe med dig.
Nej då, det är lugnt.
Förlåt om du missförstod.
Hej då.