För ett och ett halvt år sen sedan gick jag med i Maradonianska kyrkan.
Det var inte ett övervägt beslut.
Det var en impuls.
Jag var i Buenos Aires och skulle rapportera om den maradonianska julen,
som infaller på Maradonas födelsedag den 30 oktober.

Men när jag stod där och såg den här gemenskapen,
den ocensurerade kärleken, kände jag igen mig.

Tänkte att det här är så nära Gud en ateist kan komma.

Ni kan håna mig. Det är ok.
Ni kommer ändå aldrig kunna förstå det.
Vad Maradona betyder för oss.
I Sverige finns ingen motsvarighet. Inte ens i världen.

Så jag gick med på att bli döpt.
Dopet bestod i att efterlikna Maradonas första mål mot engelsmännen
från Vm-kvartsfinalen 1986 – det med handen.

Guds hand.

På väggen hade man satt upp en stor plansch med ögonblicket
då Maradona slår bollen med handen över den utrusande
engelska målvakten, Peter Shilton.

Men Maradona hade retuscherats bort från bilden och dopet
bestod i att en av kyrkans präster kastade en fotboll och man
skulle boxa bollen över Shilton.

Först då man lyckades med det var man en riktig maradonian.
Vissa blev tvungna att försöka många gånger.
Min tro var stark, jag gjorde det på första försöket.

Jag är inte alls unik. Kyrkan har över 100.000 medlemmar.
Kanske den snabbast växande församlingen i världen.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut.
Ett av de tio maradonianska budorden är att alltid
försvara Maradona i alla sammanhang.

Det har jag gjort.
Jag har till och med suttit i Sveriges Radio och förespråkat
den maradonianska läran.

Som sagt, jag har aldrig ångrat mig.
Däremot har min tro hamnat i en konflikt.

Gud har fått konkurrens.
Av Lionel Messi.

Jag älskar honom. Han förgyller mitt liv.
Får mig att glömma mina bråk med barnen.
Ja, får mig att glömma barnen till och med.
När Barcelona spelar är jag uppspelt redan kvällen innan.
Längtar våldsamt.
När han spelat färdigt läser jag allt som finns skrivet om honom.
Alla tidningar. Spanska. Argentinska. Svenska. Engelska. Italienska.
Jag scannar av världmedia.
Har han gjort mål är det sen dags för Youtube.
Jag vill inte bara se målen om och om igen.
Jag vill höra kommentatorerna. På olika språk.
På spanska, på engelska, portugisiska, på arabiska.
Jag ryser när fotbollsvärlden faller på knä inför honom.
När de exalterade kommentatorerna får slut på adjektiv
för att beskriva Messi.

– Gud i kortbyxor, skrek en argentinsk kommentator
igår efter att han gjort fyra mål mot Arsenal.

Jag gillade det. Jag känner så.
Återigen samma uppenbarelsekänsla.

Att Gud då och då kliver ner från sina höga moln
och klär ut sig till argentinare.

Han gjorde det med Che Guevara.
Han gjorde det med Maradona.
Och nu har han gjort det igen med Messi.

Kanske är det Guds sätt att betala för så många
oförrättelser, för så många uteblivna mirakel.

Militärkupper.
Peronismen.
                 Sen Che Guevara.
Fler militärkupper
30000 försvunna.
Falklandskriget.
                 Sen Maradona.
Carlos Menem
Ekonomisk kollaps
Hunger
                 Sen Messi.

Jag vet, det jämnar inte ut sig. Men det är plåster på såren.

I Che, Maradona och den helige Messis namn.
Viva la Argentina, carajo!