Ni kan läsa dagens krönika här

Jag hatar flöjt.

Det spelar inte om den är
tvär, block, piccolo eller pan.

Den låter alltid som en fågel
som blir våldtagen.

Så jag hatar när min dotter
har flöjtläxa.

Det är en tortyr att lyssna
på hur fågelungar blir knullade
i fel tonart.

Igår kväll ville hon spela upp sin läxa.
Jag skulle lägga mig i sängen
och lyssna.

Jag sa att hon skulle spela på
tills jag somnade.

Om hon lyckades med det, var det för
att det lät tillräckligt bra för att
spela upp inför klassen.

Jag vaknade halv tre på natten,
påklädd, i min dotters säng.

Hon sov på soffan.
Flöjten och partituren låg i skolväskan.

Idag ska hon spela upp Våldtäkssonaten för läraren.
Hon är redo.

Sista bilden med Cristian.

Det ska göra ont när livet vänder blad.
När ett kapitel avslutas.

Då har vi inte skrivit förgäves.
Då har orden betytt, varje mening haft mening.

I helgen stängde Cristian sin köttbutik.
Och jag vill bara gråta.

Skärp dig Ezpeleta! Byt kötthandlare!
Så kanske ni tänker.

Ni vet inte. Ni kan inte förstå.
Jag måste inte hitta en ny kötthandlare.
Jag måste konvertera till en ny kötthandlare.
Förstår ni?
Hitta en ny religion. Uppfinna en ny Gud.
Knäböja i ett nytt tempel. Skriva en ny Bibel.

Visste ni förresten att kristendom på spanska
heter cristianismo?

Cristianismo…

Den blödande mannen på korset?

Nej, den blodiga biffen på grillen!

Det är cristiandomen för mig.
En tro. En rit. En riktning. En mening.

Suck, det är inte lätt att leva utan Gud.

Igår när jag var ute med hundarna
tog jag en omväg för att inte gå förbi
Cristians igenbommade grindar.

Jag är ledsen, så ledsen.

Vill sträcka ut armarna och skrika:

– Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!?

Det sorgsna avskedet. En epok går i graven.

Den argentinska vetenskapen har,
med några lysande undantag,
fört ett diskret liv långt från
det vetenskapliga rampljuset.

Vi har förvisso fem Nobelpristagare,
men säkert skulle vi kunna haft
fler om den Svenska akademin inte
vore så trångsynt och snäv i sina
priskategorier och kriterier.

Om akademin införde kategorin
Hokus Pokus, för vetenskapliga upptäckter
som inte borde funka men gör det ändå,
så skulle jag omedelbart nominera en
lysande argentinsk upptäckt:

Fyllda PET-flaskor hindrar hundar
från att kissa där.

Är det inte fantastiskt?
Det funkar ju på riktigt!

Jag skulle vilja hitta den anonyme hjälten
som en dag, trött på att gatuhundarna
använde hans blomsterrabatt som pissoar,
tänkte:

Hm, undrar vad som händer om
jag lägger en vattenfylld PET-flaska
bredvid?

Hur resonerade han?
Vad visste han om djurens beteende
som den traditionella västerländska
vetenskapen missat?

Eller om vattnets mystiska egenskaper
som får hundarna att rygga tillbaka
när de är kissnödiga?

Eller är det PET-flaskans fysionomi som är avgörande?

Tyvärr tog geniet kunskapen med sig i graven.
Och lämnade ett av vetenskapens mest spännande
forskningsområde faderslös.

För potentiellt är ju användningsområdet enormt.

Jag skulle till exempel vilja veta vad jag ska fylla
PET-flaskan med för att hålla Jehovas vittnen
från min dörr.

Eller hur många PET-flaskor det behövs utanför Riksdagshuset
för att undvika att rassarna pinkar in sitt revir där.

När ni går på gatan i Argentina,
kan ni ofta få se det här –

PET-flaskor fyllda med vatten
som ligger på gräsmattorna.

Vet ni varför?

Jag är tillbaka.
Har varit i bergen. I en liten stuga.
Tänkt. Känt. Skrivit.
Behövde det. Mer än någonsin.

Hur länge var jag borta?
Fem dagar?
Ett år?
Ett liv?

Jag är tillbaka.
Men inget är sig likt.

På flygplatsen i Sao Paolo fanns det en vacker man.
Den vackraste jag någonsin sett.

Inte sockersöt, utan riktigt manlig.
Skandalöst vacker. Syndigt skön.

Ingen kunde slita blicken från honom.
Män, kvinnor, barn, gamlingar.
Han hade något
som fick kvinnorna att kretsa kring honom
som menader.

Han verkade inte ens riktigt medveten
om vilken magnet han var.
För vacker för att behöva visa det.
För vacker för att överhuvudtaget bry sig.
Helt oberörd,
medan livet kysste honom på munnen.

Vanligtvis blir jag avundsjuk på killar som är alltför snygga.
Har svårt att unna dem deras skönhet.
Tjejerna skrattar åt deras dåliga skämt,
cheferna skjuter till en extra tusenlapp
i löneförhandlingen.
Vännerna vill alltid ha med dem på krogrundan.

Jag blir irriterad på människor
som surfar genom livet
med sin bländvita tandrad som bräda.

Därför brukar jag föreställa mig att de lider
av fotsvamp, dyslexi eller flatlöss.
Det hjälper lite.

Som jag sa, avundsjuka.

Men den här mannen är annorlunda,
han är för vacker för att jag ska bli avundsjuk.

En Alfahanne.
En Ubermench.

Han ser sig omkring i transithallen,
väljer varsamt ut sitt byte.

Jag tittar fascinerad,
redo att fira andras triumfer.

Det är uppenbart att det är en man
som förför på gehör.

En conquistador i sängen,
som ständigt upptäcker nya världar och kontinenter
under lakanen.

En man som sett det vi andra drömt om,
som smekt det vi knappt fått se,
som luktat när vi andra bara fått röra
och smakat det vi knappt lyckas urskilja som en doft.

En man som lever våra syndiga tankar,
som bara respekterar sin egen fantasi.

En man som. . .

Vänta nu!

Han är på väg hit!

Han tittar ju på mig!

Hej.
Jo, jag är från Argentina.
Va sa du?
Nä, nä, jag vill inte ta en kaffe med dig.
Nej då, det är lugnt.
Förlåt om du missförstod.
Hej då.

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Ok, det är nog dags att börja summera
Tiger Woods-härvan.
Jag har förvisso aldrig skrivit om det tidigare,
men jag har som resten av världen följt
såpoperan med stor behållning.

Trots att det finns så mycket sagt, skrivet och spekulerat
finns det viktiga aspekter som uteblivit i debatten.

Jag har försökt att sammanfatta de viktigaste
frågeställningarna som inte kommit fram i Tiger Woods-debatten:

1. Woodstock

Afroamerikanernas Charles Ingalls blev avslöjad.
Och fick sexuellt frigjorda hippies att framstå
som eunucker.
Mycket skrevs om hur många han legat med,
men jag saknade ändå en klassisk rassedebatt
om svarta människors sexualdrift.
Det hade gett hela härvan en högre status,
och förflyttat debatten från skvallerblaskorna
till kultursidorna.

2. Knock on Woods

Elin slog sin man halvt medvetslös med en järntrea.
Vännerna försvarade henne med att hon ”hade skinn på näsan”.

Skinn på näsan!?

Det här har såklart fått konsekvenser.
Listan på förövare som vill få sina fall och omdömen
omprövade är lång.

Självaste Bin Laden ska ha reagerat på det.
– Jag har också bara skinn på näsan. Men jag kan inte hjälpa att min näsa
är mycket större, är numera talibanledarens förklaring till varför man valde
en så drastisk lösning den 11 september.

Armin Meiwes, som blev både världskändis och livstidsfånge
efter att ha filmat när han åt upp sin älskares penis,
vill få resning. I rätten såklart.
Enligt Lex Elin, vill han nu att brottet omrubriceras
från ”kannibalism” till ”frosseri”.

Hizbollah vill bli klassade som ”temperamentsfulla”
och den israeliska staten vill inte bli kallad för ”rasistisk”
för skillnaderna den gör mellan judar och araber,
utan för ”bipolär”.

Ringarna i vattnet har även kommit till Sverige.
De svenska ”bloggdrottningarna” vill inte längre
bli utdömda som ”ytliga” och ”meningslösa” utan
kräver nu att få gå under det gemensamma samlingsnamnet
”IQ-befriade”.

3. Tala är silver, Tiger är guld.

Naturligtvis hade vi gärna hört Elin tala ut.
Men hon har nästan en miljard skäl att hålla tyst.

Dessutom har tystnaden kultstatus i Sverige.
Ju tystare man är, desto klokare framstår man som.
Fredrik Reinfeldt har utövat den här märkliga formen av
retorik med stor framgång.
Bara i Sverige skulle en premiärminister som håller käften
varje gång det stormar klassas som beslutsam och handlingskraftig.

Och genom att inte tysta tystnaden, har Elin blivit någon slags
feministisk förebild, en hemmafruvariant av Jeanne d´Arc.

4. Tigerjakten

När drevet väl var igång, tog Elins mamma – den fruktade
fd migrationsministern Barbro Holmberg – tjänstledigt.
Motiveringen? Hon skulle åka över och stötta dottern.

Att den känslokalla och cyniska gamla haggan kan stötta
någon är osannolikt.

Jag har saknat ett granskande reportage om Barbros
verkliga syfte med resan.

Jag har nämligen teorin att meningen med resan var
att få Tiger Woods utvisad från USA.

Han är ju kvar, så uppenbarligen lyckades inte skräcködlan
med det i Sverige så framgångsrika utvisningsreceptet –
att hänvisa till att det inte längre pågår något krig
i Tigers afrikanska ursprungsland.

Men samtidigt var det ju först efter Barbros besök,
som Tiger började be om ursäkt.

Så vad hände där egentligen? Något för Uppdrag Granskning?

Jag förstår att folk gillar SD.
De är ju liksom vanliga svennar.
Smårassar, fördomsfulla, lite korkade.

Nu säger de sig vara ett parti för HBT-personer.

Jo, trots att partisekreteraren Björn Söder
jämfört homosexualitet med tidelag.

Att Jimmie Åkesson uppmanar
hbt-personer att rösta på SD
kan tyckas vara hyckleri.

Precis som när den politiska transan
Fredrik Reinfeldt klär ut sig till arbetare.

Men jag tror inte det.
Tror snarare det handlar om vanliga
hederliga folkkära fördomar.

Jimmie Åkesson tror nog helt enkelt
alla hbt-människor tycker om att
bli rövknullade.