Den argentinska vetenskapen har,
med några lysande undantag,
fört ett diskret liv långt från
det vetenskapliga rampljuset.

Vi har förvisso fem Nobelpristagare,
men säkert skulle vi kunna haft
fler om den Svenska akademin inte
vore så trångsynt och snäv i sina
priskategorier och kriterier.

Om akademin införde kategorin
Hokus Pokus, för vetenskapliga upptäckter
som inte borde funka men gör det ändå,
så skulle jag omedelbart nominera en
lysande argentinsk upptäckt:

Fyllda PET-flaskor hindrar hundar
från att kissa där.

Är det inte fantastiskt?
Det funkar ju på riktigt!

Jag skulle vilja hitta den anonyme hjälten
som en dag, trött på att gatuhundarna
använde hans blomsterrabatt som pissoar,
tänkte:

Hm, undrar vad som händer om
jag lägger en vattenfylld PET-flaska
bredvid?

Hur resonerade han?
Vad visste han om djurens beteende
som den traditionella västerländska
vetenskapen missat?

Eller om vattnets mystiska egenskaper
som får hundarna att rygga tillbaka
när de är kissnödiga?

Eller är det PET-flaskans fysionomi som är avgörande?

Tyvärr tog geniet kunskapen med sig i graven.
Och lämnade ett av vetenskapens mest spännande
forskningsområde faderslös.

För potentiellt är ju användningsområdet enormt.

Jag skulle till exempel vilja veta vad jag ska fylla
PET-flaskan med för att hålla Jehovas vittnen
från min dörr.

Eller hur många PET-flaskor det behövs utanför Riksdagshuset
för att undvika att rassarna pinkar in sitt revir där.