För fyra månader sen tackade jag er
efter att ha fått den 1000e kommentaren
på bloggen.

Jag sa att ni var viktiga och avgörande
för att jag fortsatte att blogga.

Då hade jag bloggat fyra månader på Aftonbladet.
Fyra månader efter det är det 3000-kommentarsgränsen
som spräckts.

Bloggen växer hela tiden.
Det blir fler och fler läsare.

Trots att jag inte är någon kändis.
Trots att jag inte uppdaterar så ofta.
Trots att jag inte skriver om kändisskvaller,
mode eller sport.
Trots att jag inte är en 17-årig tjej
med läs- och skrivsvårigheter.

Trots att den är så pass ”smal”,
har bloggen vissa dagar haft uppemot
10.000 besökare.

Oförskämt mycket.

Så återigen, tack så mycket.
Ni som läser. Ni som kommentarer.
Tack också till Göran, Anna, Anders
och de andra på Aftonbladet som
tror på den här bloggen.

Tack, tack, tack.  Jag menar det.

Men trots att jag numera får en lön från
Aftonbladet för att skriva bloggen,
så är det fortfarande ni som är avgörande
för att jag ska fortsätta göra det.

På gott och ont, har pengar aldrig varit
en drivkraft i mitt liv.

Så jag vill ge er någon present, något speciellt,
men jag vet inte vad.

Vill ni att jag skriver om något särskilt?
Vill ni att vi reser lite med bloggen?

Jag bor ändå i världens mest spännande kontinent.

Jag har tid. Och pengar.

Passa på, om jag känner mig väl kommer
något av de två sakerna ta slut snart (förmodligen pengarna).

Men kom med spännande förslag.
Gärna lite riskfyllt. Det måste pirra i magen.
Och det måste vara något bra att skriva om.
Något ni inte läst om tidigare.

Utmana mig.
Annars skiter jag i det.