Nu när jag löst bostadsfrågan,
kommer nästa stora problem:

Var ska jag kolla på Argentinas
matcher i VM?

Jag ska vara helt ärlig mer er –
tanken på att vara i Sverige under VM
är mycket mer deprimerande än det faktum att
jag lämnar mina barn tre månader.

VM-stämningen är ju sval när Sverige
kvalat in, så jag vill inte ens föreställa
mig hur det kommer att vara i år.

Men Argentina kommer att vinna VM.
Och jag vill kunna fira hela vägen dit.

Så. Finns det något bra argentinskt hak
i Stockholm där man kan kolla på matcherna?

Eller måste vi skapa ett?

Nu menar jag inte en pizzeria med
platt-TV och en argentinsk flagga på väggen –
nej, jag menar ett riktigt argentinskt hak!

När man kliver över tröskeln ska det
kännas som att vi förflyttat oss över Atlanten.

Förstår ni vad jag menar?

En plats där vi kan hänga av oss svenskheten
närsomhelst på dagen, där vi kan dricka oss fulla
på fernet con coca, eller vino con soda,
eller bara beställa in un cortadito – men då
ska servitören fråga: Con o sin mediaslunas?

Hänger ni med?
Ser ni det jag ser?

Ser ni gubbarna som sitter runt ett
bord och spelar truco?

Eller gummorna som tagit med sig sin mate
och ställt ut plaststolarna på trottoaren?
Nu sitter de i eftermiddagssolen och
bunkrar skvaller.

Och kolla i mitten!
Ett par har flyttat på borden
för att få utrymme att dansa en milonga
till Osvaldo Puglieses orkester!

Ser ni under Che-flaggan den unga tjejen
i alpargatas, som sitter och läser Julio Cortazar?

Åh, känner ni doften?
Det är två pampeanos som grillar
chorizos i bakgården.
Fruarna?
De är i köket och gör i ordning salladen.

Titta mot baren.
Ser ni de två killarna vid baren,
med varsin fernet con coca?
De är från Córdoba, klagar på musiken och vill att
DJ:n ska spela La Mona Jimenez.

I ett hörn sitter peronistas och radicales och
diskuterar politik. Som alltid.
De är två parallella linjer i politikens koordinatsystem.
De kan närma sig varandra, men aldrig mötas.

Åh, hör ni musiken i den gamla bandspelaren?
Det är La Marcha Peronista som spelas om och om igen,
i Hugo del Carrils tolkning såklart.

När ni, svenskar, kommer in kommer ni tro
att vi inte hör ihop. Att vi bara är en brokig
blandning av märkliga människor som råkat sammafalla
på samma plats.

Men skenet bedrar.

Det kommer ju att vara skrikigt.
Det kommer att vara rörigt.
Och ni kommer att få ducka för papegojfittor
hela vägen fram till baren,
där bartendern förberett er en vermouth –
eller vill ni hellre ha en gancia con limón?

Kanske flyr ni förskräckta
när ni märker att folk skiter i rökförbudet,
eller när de nu berusade cordobesiska killarna
börjar dränka er i fyllesmicker.

– Mamaza, con ese culo te llevo a cagar a casa!

Men om ni stannar kvar,
kommer ni att få uppleva en mäktig metamorfos.

För när TV:n går på,
kommer ni märka hur vi börjar samlas
som en jättemolekyl.

Och när våra små hjältar börjar sjunga
nationalsången, kommer ni se att alla
sjunger med och några fäller en tår.

Och när bollen väl sätts i rullning,

i det som är världens största folkrörelse
och vår minsta gemensamma nämnare,

kommer golvet att börja gunga, strupen vibrera
och grannarna klaga.

Men det skiter vi i,
då har vi redan våra hjärtan på fel sida revbenen
och pungen i strupen (los huevos en la garganta).

Känslor är svåra att motstå.

Och kanske märker ni inte ens
när ni börjar gunga med.

Kanske är ni inte heller uppmärksamma
på när ert hjärta börjar knacka på
bröstkorgen för att äntligen få se dagsljus.

Kanske blir ni förvånade när ni kommer
på er själva med att undra hur många horor det
krävs för att föda en sån idiotisk domare.

Men jag lovar att ni kommer att märka,
efter vårt första mål, hur era läppar formar
det magiska ordet:

Argentina! Argentina! Argentina!

Så. Var i Stockholm finns det här magiska stället?