En deckare är litteraturens motsvarighet till David Beckham.
En ekonomisk fullträff och ett litterärt självmål.
Utan undantag.

Deckarna är Polstjärnan i bokförlagens astroekonomiska
favoritkonstellation: Bestsellers.

Bestsellers är en konstellation med många stjärnor,
som har det gemensamma att de bara lyser i kassan.

De är den snabbaste genvägen till författarskapet
och, för läsarna, ett enkelt sätt att läsa en bok utan att få motion,
utan att ens bli andfådd.

Deckarna, den mest lysande stjärnan i konstellationen,
har hittat sin läsekrets bland de som växt ur serietidningarna
men ännu inte är mogna för en riktig bok.

Därför inleds en deckare alltid med ett mord.
På litteraturen.
Därefter kommer en masslakt av metaforer,
ett blodbad med allt som är betydelsefullt
och en avrättning av sånt som får oss att tänka till.

På tal om metaforer, har pennan ofta jämförts med svärdet.
I deckarlitteraturen blir pennan ett harakirisvärd,
det skrivna ordets självmord.

Det är synd att de skrivs och det är tragiskt
att det är många människors enda kontakt med litteraturen.

Det är också beklagande att se människors oförmåga
att göra en egen litterär gallring,
utan dras till hyllan med bestsellers som flugor till skiten
och svärmar kring den litterära avföringen som om det vore gåslever.

Istället för att åka offpist bland bokhyllorna
plogar vi oss igenom det upptrampade mainstream-utbudet.

En bestseller är en plogad barnbacke.
Lyckligtvis finns det fortfarande människor som inte är
rädda för att zick-zacka sig nerför branta och okända böcker med telemark.

För er, mina orädda litterära äventyrsvänner,
som drömmer om att utlösa en lavin varje gång ni vänder blad,
så måste jag rekommendera boken som just nu ligger på mitt nattduksbord: