Svenska språket är ett fängelse vi alla lever i.

Vi växer upp innanför murarna
och har svårt att föreställa oss friheten.

Ja, så länge har vi levt instängda att
vi förväxlar väggarna med horisonten,
glödlamporna med solljus och rasterna med frihet.

Vi kallar vakttornen för konventioner
och taggtråden för ordlistor.
Vi säger att skrapandet med batongerna
mot celldörren är språkvett,
vi kallar varje nytt varv runt låset för artighet
och skakandet mot gallren för yttrandefrihet.

Sanningen är att vi är livstidsdömda för ett brott
vi aldrig fick chansen att begå:

Att vara fria.

Det är inte lätt, svenska språket är världens rymningssäkraste fängelse –
för vi är inte bara fångar, vi är också våra egna väktare.

Därför startade jag min argentinska språkskola,
för att visa er att det finns en flykttunnel.

Att det finns en utgrävd gång ut ur fängelset, till friheten.
Där varje känsla har en garderob med ord
att klä sig med, där adjektiven förökar sig som kaniner
och inga hjärtan är politiska fångar.

Ni har kanske redan anat det. Sett öppningen.
Kanske har ni stuckit in huvudet, blivit skrämda
och krupit tillbaka till er trygga cell.

Till er tapetserade verklighet, till era trygga murar,
till era censurerade och språkfattiga hjärtan.

För visst, argentinskan är inte vacker.
Det är en symfoni av skrik, svordomar och kakofonier.

Precis som alla förlossningar, eller hur?

Så, är ni redo att förlösa er själva?
Att fly från ert jag till er själva?

Är ni redo för ännu en argentinsk språklektion?

I sånt fall, olja in kroppen och gör er beredda på att börja krypa.
Och stanna inte förrän ni kommit ut genom munnen.

Och just det, håll för näsan!

För fågelvägen mellan hjärtat och munnen
går inte genom strupen, utan genom ändtarmen.