Elin Grelsson har skrivit en krönika i ETC
om kvinnlig sexism, alltså kvinnor som
sextrakasserar män.

Elin är upprörd efter att en av hennes manliga Facebook-kompisar
har känt sig trakasserad:

”På Facebook skriver en bekant att han återigen
har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest
och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”.”

Elin, för att lugna ner dig.
Jag vet inte vem din kompis är,
men jag lovar att han är glad.

Alltså, han är så glad så han inte
vet vart han ska ta vägen.

Så glad att han måste dela med sig
av sin välförtjänta lycka.

En bra grej med sextrakasserier mot män
är att det inte finns mörkertal.

Männen själva kommer försäkra sig om
att alla får reda på det.

Jag är övertygad om att din kompis
var överlycklig över att ha blivit
bekräftad som sexobjekt,
men visste inte hur han skulle lägga
fram det för att inte framstå som mallig.

Genom att framställa det som en konflikt, kunde han berätta om det.

Var inte orolig för honom,
eller för någon av oss andra
som då och då drabbas av den
kvinnliga sexismen.

Vi älskar det.

Kan det finnas någon som känner
sig uppriktigt trakasserad?

Såklart. Men att ägna en krönika åt så få och hypotetiska fall,
är som att oroa sig över tjuvskyttet på sabeltandade tigrar.