Rosita är mitt hembiträde.
Hon är 58 år gammal,
ensamstående och utan barn.
Rosita har varit gift en gång.
Men det var länge sedan, 1975.

– Det är ett misstag man bara gör en gång
i livet, señor Martin, säger hon.

Han försvann efter tre månader.
Lämnade Rosita ensam och förnedrad.

– Lika bra. Han jobbade ändå ingenting,
utan det var jag som försörjde honom.

Aldrig mer litade Rosita på en man.

– Ta inte illa upp, señor Martin,
men i min värld är alla män likadana.

För två år sedan dog mannen i cancer.

Kände Rosita skadeglädje?
Kände hon att han fått vad han förtjänat?

Nä, Rosita – den lilla rosen – plockade den största rosen
i sin rosenbuske och lämnade den vid hans grav.

Varför, Rosita, varför?

Hon bara ler och lyfter på axlarna.

Är inte kärleken både patetisk och oändligt vacker?

Som en stor röd ros.