Jag avskyr alla grupper på Facebook.
Jag blir ständigt inbjuden till alla möjliga typer
av solidariska grupper.
 
Snälla, skicka inga fler inbjudan.
Jag klarar inte av nätaktivismen, klick-solidariteten.
 
Människor som aldrig engagerat sig i något annat än sig själva
går nu runt på nätet med en fiktiv palestinasjal och är
frontfigurer i Facebook-grupper. 
 
”Hjälp eritreanska barn med Aspergers syndrom”,
 
”Stöd en serbisk hiv-smittad prostituerad med löss och läs- och skrivsvårigheter”
 
”Krama ett brasilianskt träd i Amazonas”
 
Allt utan att röra sig ur fläcken.
 
Vilken vidrig västerländsk cynism!
 
En av de största grupperna är
Feed a child with a click.
 
Mata ett barn med ett klick.
 
Den har en jävla massa medlemmar,
det är många som vill klicka afrikanska barn mätta.
 
”Öppna munnen nu lille svarte vän,
för här kommer ett klick för mamma.
Va? Har du ingen mamma?
Och inte pappa heller?? Döda!?
Snälla nån, när jag är klar med dig
ska jag starta en ny grupp som ska
heta ”Bli nätfadder för en negerpojke utan föräldrar”.
Torka dig om munnen, så får du ta ett klick för din farbror
och så ett klick för lillebror…
vänta nu, tugga ordentligt innan du tar ett nytt klick.”
 
Västerländska dårar.
 
Tänk om gruppen istället hetat
Give a woman an orgasm with a click.
 
Hade ni trott att er gruppmedverkan förbättrar
kvinnors sexualitet?
 
Hade ni trott att ert dubbelklickande,
genom en märklig metamorfos,
omvandlas till ett behagligt stön någonstans i världen?
 
Nä, ni skulle också förstå att ibland
spelar det ingen roll
hur många gånger man än trycker på musen.