CSN har fått blodad tand.

Sprättade upp ett nytt kuvert
på måfå och möttes av den
obehagliga överraskningen
att jag nu måste betala in
80.000 kronor.

Det är mycket pengar.
Jävligt mycket pengar för en vanlig knegare.

Typ 11.000 kr i månaden
fram till årsskiftet.

Det känns som att mitt liv har
blivit ett Monopol och att jag
varje varv, resten av mitt liv,
kommer att hamna på Norrmalmstorg –

med hotell.

Tärningen är kastad.

Marcus Birro skriver bra om att svenskar
tror att de gör allt bäst.

Jag kan bara instämma.

Svenska språket är ett fängelse vi alla lever i.

Vi växer upp innanför murarna
och har svårt att föreställa oss friheten.

Ja, så länge har vi levt instängda att
vi förväxlar väggarna med horisonten,
glödlamporna med solljus och rasterna med frihet.

Vi kallar vakttornen för konventioner
och taggtråden för ordlistor.
Vi säger att skrapandet med batongerna
mot celldörren är språkvett,
vi kallar varje nytt varv runt låset för artighet
och skakandet mot gallren för yttrandefrihet.

Sanningen är att vi är livstidsdömda för ett brott
vi aldrig fick chansen att begå:

Att vara fria.

Det är inte lätt, svenska språket är världens rymningssäkraste fängelse –
för vi är inte bara fångar, vi är också våra egna väktare.

Därför startade jag min argentinska språkskola,
för att visa er att det finns en flykttunnel.

Att det finns en utgrävd gång ut ur fängelset, till friheten.
Där varje känsla har en garderob med ord
att klä sig med, där adjektiven förökar sig som kaniner
och inga hjärtan är politiska fångar.

Ni har kanske redan anat det. Sett öppningen.
Kanske har ni stuckit in huvudet, blivit skrämda
och krupit tillbaka till er trygga cell.

Till er tapetserade verklighet, till era trygga murar,
till era censurerade och språkfattiga hjärtan.

För visst, argentinskan är inte vacker.
Det är en symfoni av skrik, svordomar och kakofonier.

Precis som alla förlossningar, eller hur?

Så, är ni redo att förlösa er själva?
Att fly från ert jag till er själva?

Är ni redo för ännu en argentinsk språklektion?

I sånt fall, olja in kroppen och gör er beredda på att börja krypa.
Och stanna inte förrän ni kommit ut genom munnen.

Och just det, håll för näsan!

För fågelvägen mellan hjärtat och munnen
går inte genom strupen, utan genom ändtarmen.

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Idag fyller Argentina 200 år.

Och jag är i Buenos Aires,
precis hemkommen från Colombia.

Lovar att ta bilder och rapportera från den
här utlovade patriotiska överdosen.

Direkt från Buenos Aires gator.

Här är förresten vår underbara, märkliga och droginspirerade nationalsång:

Tack. Ni är helt underbara.
Har skrivit om det tidigare, men tål att upprepas:

”Helvete vilka underbara kommentarer
jag får i och för bloggen!

Jag kanske ska verka oberörd.
Ha en iskall relation till mina läsare.

Jag kan inte.

Jag blir alldeles varm inombords
när någon av er påverkas av det jag skriver.

Jag blir som en italiensk schlagerrefräng.
Romantisk. Känslosam.

Vill ösa ord över er.
Fylla era öron med blommor.

Stryka er medhårs och
lova er saker som jag inte kan hålla.

Jag blir som en gondoljär
som just fått en fullmåne i present.

Att få läsa era tankar är min drog
och bloggens bränsle,
det som får gondolen att glida vidare.

Så länge ni kommenterar
fortsätter jag att skriva.
Jag lovar.
Så viktiga är ni.

Volare!
Volaaaare!

Tänk att ni är konstnärer.
Det kan vara svårt när ni sitter
på kontoret och bara väntar på avlöning.
Men försök.

Ni har vernissage och det kommer
hundratals, kanske tusentals människor
och tittar på utställningen.
Men ingen säger något.
Ingen kommer fram och frågar.
Ingen ryggdunk eller kritik.

Ni vet inte vad de tycker
och deras pokerface avslöjar heller ingenting.

Tycker de om det?
Märker de att du bytt teknik?
Förstår de varför du valt de färgerna?
Inte så kul, eller hur?

Så känns det när ni inte skriver.
Jag blir deprimerad.
Jag läser Strindberg och missköter min hygien.

För varje blogginlägg är en vernissage,
ett tillplattat hjärta på en duk.
(jag varnade er, I’m in that mood)
Ett inlägg, eller en artikel,
är ett hantverk.

Man bearbetar språket,
förädlar orden, putsar på formuleringar
och kombinerar dem med rätt tanke.
Och skapar ett smycke.
Ja, ett unikt smycke.
Det är tänkt att det ska pryda en själ,
hänga på ett hjärta.
(har Eros Ramazzotti redan skrivit det här?)

När någon av er skriver att
bloggen är en viktig del av er vardag,
får alla timmar framför datorn en mening.

Och jag vet att så länge någon av er väntar,
så länge gondoljären har en fullmåne att sjunga inför,
kommer jag fortsätta att komma.

Om och om igen.

O sole. . .
O sooole mio!”

Behöver uppmuntran. Utan frågor.
Bara uppmuntran.
Skriv något snällt, snälla.

Min senaste förälskelse:
Nour El Refai

Här, om att slicka fitta.
Underbart! UNDERBART!

Jag avskyr alla grupper på Facebook.
Jag blir ständigt inbjuden till alla möjliga typer
av solidariska grupper.
 
Snälla, skicka inga fler inbjudan.
Jag klarar inte av nätaktivismen, klick-solidariteten.
 
Människor som aldrig engagerat sig i något annat än sig själva
går nu runt på nätet med en fiktiv palestinasjal och är
frontfigurer i Facebook-grupper. 
 
”Hjälp eritreanska barn med Aspergers syndrom”,
 
”Stöd en serbisk hiv-smittad prostituerad med löss och läs- och skrivsvårigheter”
 
”Krama ett brasilianskt träd i Amazonas”
 
Allt utan att röra sig ur fläcken.
 
Vilken vidrig västerländsk cynism!
 
En av de största grupperna är
Feed a child with a click.
 
Mata ett barn med ett klick.
 
Den har en jävla massa medlemmar,
det är många som vill klicka afrikanska barn mätta.
 
”Öppna munnen nu lille svarte vän,
för här kommer ett klick för mamma.
Va? Har du ingen mamma?
Och inte pappa heller?? Döda!?
Snälla nån, när jag är klar med dig
ska jag starta en ny grupp som ska
heta ”Bli nätfadder för en negerpojke utan föräldrar”.
Torka dig om munnen, så får du ta ett klick för din farbror
och så ett klick för lillebror…
vänta nu, tugga ordentligt innan du tar ett nytt klick.”
 
Västerländska dårar.
 
Tänk om gruppen istället hetat
Give a woman an orgasm with a click.
 
Hade ni trott att er gruppmedverkan förbättrar
kvinnors sexualitet?
 
Hade ni trott att ert dubbelklickande,
genom en märklig metamorfos,
omvandlas till ett behagligt stön någonstans i världen?
 
Nä, ni skulle också förstå att ibland
spelar det ingen roll
hur många gånger man än trycker på musen.

Jag har väldigt fullt upp de här dagarna,
därför också dåligt med bloggande.
Ni får ursäkta.

Men jag vill ändå hinna med ett klargörande,
eftersom minst en läsare tagit illa upp av
min senaste krönika.

Och det kan vara jag som uttryckt mig fel.

Jag blev alltså inte förvånad eller upprörd
över att jag blev erbjuden att betala hyra
för en lägenhet i Stockholm.
Det hade jag såklart väntat mig.

Det jag blev förvånad var att många
(jag fick faktiskt både mejl och meddelanden)
hade svårt att förstå att någon kunde
låna ut sin lägehnhet utan att ta betalt för det.

Det var det som jag syftade på i min krönika,
inget annat.

Men som sagt, det kanske blev lite luddigt.
Sorry i sånt fall.
Återigen, tack alla som överhuvudtaget engagerade
sig och erbjöd mig boende. Jag menar det.

Saludos/ M