Fick ett meddelande av en (udda) kompis:
”Googla på Aftonbladet, din jävla mediehora”.

Svårt att motstå en sådan invit, så jag knappar in
Aftonbladet på Google och första träffen är:

Så, är jag en mediehora?

Ja, såklart jag är.
En riktig hora.

Det är ett underbart jobb.
Att få strippa för er.

Hänga av mig ord efter ord.
Låta dem falla, sensuellt och lockande.
Röra verben i takt till debatten,
höra era stön när jag knäpper upp
ett adjektiv, när jag sliter av mig
mig en svordom och slänger
ut den i publiken.

Märka att ni blir våta när ni
ser mina metaforer hänga på raderna
som två håriga och vulgära pungkulor.

Men innan ni går och lämnar
ett snigelspår efter er,
kommer le grand finale.

För när ni tror att showen är över,
när ni vänder er för att gå mot utgången,
hoppar jag ner från scenen,
tar er hårt i nacken, böjer er fram
och knullar er.

Jag älskar att se er förvånade min,
känna hur ni stretar emot,
hur ni klöser, sparkar och spottar.

För jag tror att ni gillar det,
annars skulle ni inte komma tillbaka.

Det är inget att skämmas för,
ibland behöver man en kuk i röven
för att tänka till.

Och jag får betalt för att vara den kuken.

Det är mitt jobb.
Jag är en lyxhora i Sveriges största bordell.

Men var inte oroliga – ingen utnyttjar mig.
Er skulle jag faktiskt knulla gratis.

Ni vet hur mycket jag älskar Maradona.
Jag har ju berättat att jag är medlem
i den maradonianska kyrkan.

Ändå kommer ni inte förstå min sorg,
min obeskrivliga frustration,
när jag landade i Buenos Aires igår
och får reda på att Maradona gått
ut två minuter tidigare.

Jag missade Maradona med två minuter!

Jag missade Gud med 120 sekunder,
närmare himlen än så kommer jag aldrig att komma.

Ibland är två minuter ingenting.
Andra gånger är det en evighet.

Me quiero cortar los huevos,
la reputísima madre que lo remil parió!

Typ:
Jag vill skära av mig pungen,
den horiga mamman som födde tusen gånger!

Rosita är mitt hembiträde.
Hon är 58 år gammal,
ensamstående och utan barn.
Rosita har varit gift en gång.
Men det var länge sedan, 1975.

– Det är ett misstag man bara gör en gång
i livet, señor Martin, säger hon.

Han försvann efter tre månader.
Lämnade Rosita ensam och förnedrad.

– Lika bra. Han jobbade ändå ingenting,
utan det var jag som försörjde honom.

Aldrig mer litade Rosita på en man.

– Ta inte illa upp, señor Martin,
men i min värld är alla män likadana.

För två år sedan dog mannen i cancer.

Kände Rosita skadeglädje?
Kände hon att han fått vad han förtjänat?

Nä, Rosita – den lilla rosen – plockade den största rosen
i sin rosenbuske och lämnade den vid hans grav.

Varför, Rosita, varför?

Hon bara ler och lyfter på axlarna.

Är inte kärleken både patetisk och oändligt vacker?

Som en stor röd ros.

Så. Nu är jag redo.
Nu börjar resan mot Colombia.

Allt är planerat in i minsta detalj.
Inte minst klädseln.

Jag har den här gången valt en klassisk
gerillaoutfit.

Enkelt, stilfullt och lite retro.
Så rätt!

På huvudet en keps av märket Juan Valdez –
som verkar vara en söt, småskalig colombiansk
kaffeodlare.

Jag köpte den förra gången jag var där.

Det jag håller i handen är såklart
en kubansk cigarr.
Märket är Montecristo – Che Guevaras favoritmärke.

Cigarrens fördel är att man blir uppskattad
både på höger- och vänsterkanten.

Aristokratisk charm i ett sällskap
blir revolutionsromantik i ett annat.

Klockan är vattentät, ifall jag måste dyka
(ligger Bogotá vid havet?) 

Och på fötterna har jag mina kamouflerade tofflor,
idealiska ifall jag vill smyga i djungeln
utan att bli upptäckt.

Vad ska jag göra i Colombia?

En radiodokumentär. Eller ett modereportage.
Vi får se, jag har inte bestämt mig än.

Jag skickade sms till Cristian igår.
Saknaden är stor.
Kvarteret har förlorat sin själ.

Till och med Ignacio, grannpojken,
frågar efter Cristian.

Jag skrev:

”Kom tillbaka. Jag saknar dig.
Jag håller på att bli vegetarian.
Hoppas allt är bra med dig.
Saludos/ M”

Han svarade:

”Vi kommer att komma tillbaka.
Håll ut. Allt bra med oss.
Cristian”.

Jag vet inte om han bara
försöker trösta mig.
Men det funkade.
Kanske kommer Cristian tillbaka.
Kanske blir allt som förr.
Kanske.

När jag för sex år sedan lämnade
min sambo – och mina barns mamma –
var hon förkrossad.

I 24 timmar ungefär.

Tre veckor senare hade hon nya pattar
och en sju år yngre pojkvän.

Nu ska hon och killen flytta ihop.
Gulligt.

Det är en bra kille.
Stel, blyg och ganska trist.
Men en bra kille.

Jag har klurat lite på inflyttningspresent.
Det är svårt.
Det måste ju vara något till båda.

Jag har kollat runt i inredningsbutiker
efter något snyggt.
Men designprylar är så jävla dyra i Argentina!

Så plötsligt kom jag på det:

En Ikea-katalog med ett presentkort på 100 kr.

Mycket nöjd med mig själv.
Ibland får jag verkligen till det.

Jag är en romantiker.
Tror att kärleken måste slå till med en gång
eller inte alls.

Att besöka serietecknaren Nanna Johanssons fulheten.com
var som att bli träffad av blixten.

Jag har skrattat, njutit och beundrat
hennes underbara teckningar och serier.

Hur har jag kunnat missa henne?

Gör inte om mitt misstag –
gå in och läs.

Här får ni ett smakprov:

Min hund har blivit knullad. Igen.
Det är egentligen inget konstigt.
Kåtare hund har jag aldrig sett.

Men grejen är att hon fyller 14 år!
Hon är nästan blind. Hon är döv.
Hon kissar på sig, snarkar och ligger
mest och fiser under mitt skrivbord.

Senast förra månaden trodde jag
att hon skulle dö.

Egentligen är det på tiden.
14 x 7… hon är en 98 årig gammal tant!

Men dog hon?
Nä, hon gick ut och knullade!

Kanske var den svarta lilla kåtbocken som
doppade den medveten om att han är
den fjärde generationen som knullat min hund.

– Min farfarsfar brukade berätta om dig,
åren har varit skonsamma mot dig. Ska vi?

Sist vi var till veterinären sa han att hon inte
längre kunde bli på smällen.

Så jag låter henne följa mig när jag går ut,
även när hon löper.

Så jag går runt och handlar med 15 kåta hundar
bakom mig.
Jag ser ut som en komet, med en viftande svans.

Jag har ändå märkt att hennes sexualitet har
förändrats.

Tidigare tyckte hon till exempel inte om att
knulla när jag var med. Hon sprang bort
om kom hem sen med leriga hundtassar
på ryggen.

Nu skiter hon i att jag står bredvid.

Sen har jag också märkt att hon
behöver mycket mer tid för att komma igång.

Så jag brukar (brukade, snyft) stå kvar och prata
med Cristian medan hundarna turades om att slicka
igång henne.

Då brukade hon titta utmanande på mig.
– Ok, jag är en slampa, so what!?

Jag kan inte låta bli att beundra henne.
Vem skulle inte vilja åldras så?
Att könet var det sista och inte det första
som la av?

Hon har inte lång tid kvar. Det förstår jag.
Skulle hon kunna formulera en sista önskan,
vet jag vad det skulle vara.

Jag är bombsäker på att hon skulle lägga
upp tassen på mitt knä, blinka med ena ögat
och säga:

– Du, om nu alla ändå ska gå förbi kistan,
kan du inte be dem knulla mig en sista gång?