Tack. Ni är helt underbara.
Har skrivit om det tidigare, men tål att upprepas:

”Helvete vilka underbara kommentarer
jag får i och för bloggen!

Jag kanske ska verka oberörd.
Ha en iskall relation till mina läsare.

Jag kan inte.

Jag blir alldeles varm inombords
när någon av er påverkas av det jag skriver.

Jag blir som en italiensk schlagerrefräng.
Romantisk. Känslosam.

Vill ösa ord över er.
Fylla era öron med blommor.

Stryka er medhårs och
lova er saker som jag inte kan hålla.

Jag blir som en gondoljär
som just fått en fullmåne i present.

Att få läsa era tankar är min drog
och bloggens bränsle,
det som får gondolen att glida vidare.

Så länge ni kommenterar
fortsätter jag att skriva.
Jag lovar.
Så viktiga är ni.

Volare!
Volaaaare!

Tänk att ni är konstnärer.
Det kan vara svårt när ni sitter
på kontoret och bara väntar på avlöning.
Men försök.

Ni har vernissage och det kommer
hundratals, kanske tusentals människor
och tittar på utställningen.
Men ingen säger något.
Ingen kommer fram och frågar.
Ingen ryggdunk eller kritik.

Ni vet inte vad de tycker
och deras pokerface avslöjar heller ingenting.

Tycker de om det?
Märker de att du bytt teknik?
Förstår de varför du valt de färgerna?
Inte så kul, eller hur?

Så känns det när ni inte skriver.
Jag blir deprimerad.
Jag läser Strindberg och missköter min hygien.

För varje blogginlägg är en vernissage,
ett tillplattat hjärta på en duk.
(jag varnade er, I’m in that mood)
Ett inlägg, eller en artikel,
är ett hantverk.

Man bearbetar språket,
förädlar orden, putsar på formuleringar
och kombinerar dem med rätt tanke.
Och skapar ett smycke.
Ja, ett unikt smycke.
Det är tänkt att det ska pryda en själ,
hänga på ett hjärta.
(har Eros Ramazzotti redan skrivit det här?)

När någon av er skriver att
bloggen är en viktig del av er vardag,
får alla timmar framför datorn en mening.

Och jag vet att så länge någon av er väntar,
så länge gondoljären har en fullmåne att sjunga inför,
kommer jag fortsätta att komma.

Om och om igen.

O sole. . .
O sooole mio!”