Jag tror på trotsig kärlek,
på den som inte respekterar gränser,
den som bojkottar alla konventioner.

Den som säger att mellan två människor
som älskar varandra är allting heligt,
inget är obscent.

Även när kärleken bara varar
i två timmar.

Så här är det.
När jag flög från Frankfurt till
Arlanda hamnade jag bredvid en kvinna
i 40-års åldern.
En mycket vacker kvinna.

Bredvid henne, mot korridoren, satte sig en man.
De kände inte varandra.Hon hade stått ensam vid incheckningen.
Mannen frågade henne på engelska om hon behövde hjälp för att
få upp väskan i bagagefacket. Hon avböjde.

Hon såg ledsen ut.
Ögonen var glansiga, som om de nyss gråtit.
Suckarna var så djupa att de nästan ekade.
Jag undrade för mig själv vad som orsakat
sorgen. Eller vem, egentligen.
Det syns när det är en kärlekssorg.

Jag slumrade till snabbt.
Vaknade när flygvärdinnan ville veta om det skulle
vara cheese eller ham på mackan.

Mannen och kvinnan satt nu och pratade.
Vet inte om vad, de hade upptäckt att båda pratade tyska.
Jag kan inte tyska. Synd, jag var uppriktigt nyfiken
på vad de sa till varandra.
De verkade ha kul.

Jag åt min macka, drack mitt kaffe och somnade om.
Jag vaknade några minuter senare.
Vet inte hur långt senare,
man saknar naturliga tidsreferenser när
man flyger.
Men jag tippar på att jag sov i 20 minuter.

I ögonvrån såg jag nu att de höll varandra i handen,
försiktigt, varsamt.
Det var inte händer vana att röra vid varandra,
det var utforskande händer.
Han drog sina fingrar mellan hennes, uppehöll sig
vid lederna, de tog varandra så hårt att knogarna
vitnade. Nästan med desperation.
Som om de visste att deras stund var nu,
snart skulle allt vara över. 

Kvinnan, som sett så ledsen ut, verkade
nu lycklig. Hon skrattade, han viskade något
i hennes öra och båda brast ut i skratt.

Då kysste han henne. Med en återhållsam glöd.
Precis på gränsen till vad som var möjligt.
Mellan två människor som känt varandra en timme
och sitter på ett flygplan.

Hela inflygningen till Arlanda kysste de varandra.
Passionerat! Eftersom bägge blundade kunde
jag titta på dem nästan ostört.
Det var så vackert och sorgligt på samma gång. 

När vi landade lät hon honom hjälpa henne med väskan.
Jag tappade bort dem, tills jag stod vid
banden och väntade på mitt bagage.
Hon stod mitt emot. Ensam. Jag letade efter honom,
men han var borta.

Och nu såg hon ledsen ut igen.

Jag kan inte avgöra nu om det var en vacker eller en sorglig
kärlekshistoria.