På planet hem från Luleå igår satt det en familj framför mig.
En klassisk Svensson-familj.
Mamma, pappa och tre barn.
Mamman satt med en några månader gammal bebis i armarna.
Bredvid henne en treåring.
Mot fönstret, sexåringen.
Pappan satt på andra sidan korridoren.
Ensam. Ja, inte helt ensam.
Han hade sällskap av Sportbladet.

Bebisen grät när vi klev på planet.
Och han (eller hon, med svenska barn är det omöjligt att veta)
grät fortfarande när vi klev av.

Treåringen vägrade sitta still.
Han krälade på marken, grät och var allmänt odräglig.
Mamman vaggade bebisen och försökte lugna treåringen.
Bebisen skrek och hade blodsprängda ögon.
Förmodligen hade den ont i öronen.
 
Mamman sneglade på mannen, med en bönfallande blick.
Mannen läste Sportbladet.
Ibland tittade han upp, gav frun en medlidande blick,
klappade lite på den blodröda bebisen och fortsatte att läsa.

Mamman var nervös. Jag förstår henne.
Treåringen fick mig att tänka på filmen Exorcisten.
Han sparkade och snurrade runt på sitt säte.
Såg ut som gitarristen i AC/DC, Angus Young.

Mamman hade ett fantastiskt tålamod.
Jag hade gett ungjäveln en örfil redan innan vi flugit över Umeå,
men det var först någonstans i Sundsvallstrakten som morsan fick nog.

– Snälla, kan du hjälpa mig lite, bad hon snällt sin make.
 
Han tittade upp, suckade högt och tydligt för att markera
att han var inte nöjd med att byta ut Simon Bank & Co mot sin gallskrikande avkomma.

Jag passade på, medan pappan klurade på vilken sida
som var fram och bak på barnet, och bad att få låna tidningen.
Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på läsningen.
Bebisen lät som en högljudd vuvuzela
och för att lugna bebisen hade pappan gått från en ovan vaggning
till en regelrätt skakning.
Ungen skakade som en sparbössa dagen före löning.

Mamman var inte lugn.
Kanske var hon rädd att bebisen skulle drabbas av shakning syndrome.
Så efter knappt fem minuters vila,
frågade hon sin märkbart stressade make:
Vill du att jag tar barnet igen?

Något mannen inte hade något emot.
Jävla nolla.
Jag visste att han nu förväntade sig att få tillbaka sin Aftonbladet-tidning.
Men jag låtsades som ingenting.
Och svenskar är så artiga så att han skulle aldrig våga fråga.
Han tittade bara på mig. Lika bönfallande som frun tittat på honom tidigare.
Jag njöt av att ignorera honom.
Att läsa var otänkbart, så länge treåringen inte svalde sin tunga.
Men mannen skulle fan inte få sitta och njuta av tidningen,
medan resten av familjen höll på att bryta ihop.
Och vi med den.

Kvinnans hår var nu rufsigt.
En flygvärdinna frågade om hon behövde hjälp.
Nej då. Hon kunde själv.
En halv meter lång evighet från henne satt mannen och såg uttråkad ut.
Det som föregick på andra sidan korridoren berörde honom inte.
När planet började inflygningen till Arlanda fick han tillbaka sin tidning.
Han såg tacksam ut.
Till skillnad från mig gav barngråten honom inga koncentrationssvårigheter.
Jag insåg att det här var en helt vanlig svensk och jämställd familj,
mitt under fotbolls-VM.

Kanske var det därför kvinnan aldrig klagade.
Hon vet att det kunde ha varit mycket värre.
Tänk om Sverige kvalat in till VM!