Igår kväll grät jag.

Jag tänkte på hur lycklig Maradona
är just nu, såg hans sprudlande
glädje under presskonferensen,
när han skämtade om att han inte
var bög.

Jag vet att han upplever det här
som en revanch.

För nästan två år sen sjöng jag
Ja må han leva för honom i telefon.

Det är sant.
Det var samma dag som han blivit
utnämnd till förbundskapten
och vid tolvslaget ringde vi –
maradonianerna som var samlade
vid en bar i Buenos Aires –
till honom och sjöng i telefon.

Jodå, han svarade.
Den enda guden som svarar
när man ringer till honom.

Då var han lycklig. Förväntansfull.
Han har haft det tufft efter det.
Blivit ständigt ifrågasatt.
Är han lämplig?
Kan han tillräckligt om taktik?
Hur är det med drogerna?

Nu vet vi. Oavsett hur det går
för Argentina, så vet vi.

Vi vet att han lyckades.
Lyckades få elva divor att spela
som ett lag, att känna landslagströjan
som om den vore ännu ett hudlager.

Jag föreställde mig hur han
känner sig just nu.
Den stolthet han känner för grabbarna,
som ju dyrkar honom precis som jag.

Och tårarna började rinna.