Hur kan någon bli förvägrad
sin identitet?

Jag föddes i Perú, en eftermiddag i februari 1975.
Mina föräldrar hade suttit i fängelse,
politiska fångar i diktaturens Argentina.

När mamma blev gravid igen,
för fjärde gången, tyckte hon
att det räckte.
Hon var trött på att vara rädd, på hoten,
på att känna hur hjärtat stannade varje
gång en bil bromsade utanför huset.

Hon var gravid i sjunde månaden
när de lämnade Argentina.

Två veckor senare kom civila
poliser till deras hem i Córdoba.

De åkte i en Ford Falcon.
Alla i Argentina vet vad en mörkgrön
Ford Falcon betyder.

Jag har tänkt ofta på det.
Om de hade stannat kvar några veckor,
hade de förmodligen mördats.
Deras kroppar försvunnit.

Jag hade fått födas, så gjorde de alltid.
De uniformerade svinen.
Sen hade de adopterat bort mig,
helst till barnlösa militärer.

Jag hade fått ny identitet, växt upp
i total ovisshet om min historia.

Ett vitt blad i en bloddränkt bok.

De skulle ha amputerat min historia.
Skrivit om den. Skrivit den fel.
Med en hänsynslös grammatik.
Med horribla stavfel.

Det finns 500 sådana barn i Argentina.
100 har fått tillbaka sin identitet,
tack vare Abuelas de Plaza de Mayo –
mor- och farmödrarna som i över 30 år
letat efter sina barnbarn,
det sista som finns kvar från deras försvunna
barn.

Identiteten är en mänsklig rättighet.
Veta var man kommer ifrån, vem man är,
ha ett verkligt ursprung att relatera till.
Förhålla sig till. Utgå ifrån.
Kämpa mot. Landa i. Känna för.

Hur kan någon vara så obeskrivligt grym
att förvägra ett barn sin identitet?