Ni vet att jag har svårt
att respektera gränser,
har ett maniskt behov av
att slipa ner trösklarna
mellan det privata och det offentliga.

De senaste dagarna har jag
gått ännu ett steg längre.

Ett sjumilasteg.
Jag vet det.

Många av er tyckte inte om det.
Ni blev arga, tyckte jag var
respektlös. Jag förstår er.

Kanske har ni rätt.
Men gjort är gjort.

Jag vill också tacka alla vänner
som hört av sig, som erbjudit
sig att lyssna på mig, som undrat och
oroat sig.

Nu måste jag löpa linan ut.

Jag har nu tittat på materialet.
Och kan inte sluta skaka.