Ibland borde det inte vara
sportjournalister som skriver om fotboll.

När Gonzalo Higuain nickade in sitt
tredje mål – och Argentinas fjärde –
borde de språkligt begränsade sportkrönikörerna
abdikerat.

De borde ha stängt ner sina datorer
och sina mikrofoner.
De borde ha ringt till sina kulturredaktioner
och bett om avlösning.

För ”Oj, oj, vad snyggt!”
kommer inte ens upp till målets strumpläst.

Och ”Vilket drömmål!”
säger mer om kommentatorernas egna
intellektuella och emotionella
tillkortakommanden än om konstverkets
verkliga dimension. 

För när fotbollen är som bäst, är den gränslös.
En stämpling på de begränsande strukturena.
En överstegsfint på den diktatoriska taktiken.
En nickskarv över experternas små huvuden.

När fotbollen är som bäst,
dribblar den sig till en vackrare värld.

Sportjournalister borde inte få
skriva om Argentina.

Borde det inte vara en biolog
som jämför en rusande Messis antal steg i sekunden,
med en kolibris vingslag?

Kanske skulle det behövas en teolog
för att förklara Maradonas
oemotståndliga karisma?

Eller en psykolog för att prata om
den hybris som får ”experter” som knappt
själva spelat boll att kritisera
mannen som uppfann den moderna fotbollen?

Borde det inte vara en musiker som
berättar hur man kan improvisera
en så vacker melodi med ett instrument
med elva strängar?

Vore det inte också lämpligare om en
fysiker förklarar bollens dragningskraft
till Messis fötter?

Kanske skulle det vara rättvisare
om en dansregissör förklarade den
outgrundligt vackra koreografin
till Argentinas sista mål.

Och när elva poeter skriver tillsammans,
borde det inte vara en kulturskribents roll
att recensera – oavsett om de skriver
med en penna eller med en boll?

Jag bara undrar om det inte vore
bättre om sportjournalisterna
pratade om sport
och lät de känsliga poeterna prata om Messi & Co.