Startsida / Inlägg

Om Intellektuell härskarteknik

av Martin Ezpeleta

Vi har alla råkat ut för det.
Vi är inne i en trevlig diskussion, debatten går
fram och tillbaka på en normal och vulgär åsiktsnivå.

Plötsligt tar någon ordet. Det skrivna eller talade.
Och börjar en bländande bevisföring,
en enastående argumentation –
förutsätter vi, för vi hänger inte alls med.

Personen lägger sig på en stratosfärisk nivå –
namedroppar filosofer, bibelstycken, statistik,
sportmetaforer, spänstiga ironier, sylvassa frågetecken
som de själva besvarar med bravur.

Och själv står man där, som det engelska försvaret
mot Maradona i VM 86 – totalt bortdribblade i debatten.

Vi står tysta. Förlamade. Svettiga. Ordlösa.
Fram till nyss har vi känt oss delaktiga, vi har
vi har varit delägare i debatten.

Men helt plötsligt känns alla ord som trängs i munnen,
alla förädlade tankar som trycker mot gommen,
som floskler och plattityder.

Och vi inser att enda sättet de kan få ur oss ett
ljud är genom att operera in en röstventil.

Vad vi just har blivit utsatta för är en
klassisk intellektuell härskarteknik –
en strategi för att tillintetgöra debattmotståndarna
utan att föra debatten framåt.

Och det finns bara tre sätt att bemöta den på:

1) HÅLLA KÄFTEN:

I en diskussion är tystnaden alltid en kapitulation,
en vit flagg i debatten.
Tigandet är ett sätt att förlora utan att bli förödmjukad,
att ge upp utan att bli avrättad.
Det är det vanligaste alternativet. Eller borde vara det.
Tyvärr går många vidare.

2) HÅLLA MED:

Genom att hålla med får du vara med i vinnarlaget.
Visst, olivkransen sitter på någon annans huvud,
men vi slipper stämpla ut som förlorare.
Problemet är att om diskussionen nått en väldigt hög
intellektuell nivå, måste ditt omdöme först kvalificera –
annars låter det bara som okritiskt medlöperi.
Vilket det ju egentligen är –
du håller med bara därför att du saknar motargument.

Därför måste vi vara försiktiga med hyllningarna –
det är inte alla som kan slicka röv
utan att få bajssmak i mun.

Ett knep, när de egna argumenten tryter,
är att göra som i aikidon: utnyttja motståndarens kraft.
I det här fallet, använda samma metod som
den snart korade segraren: citera.

Citaten är retorikens anabola steroider,
fiktiva diskursiva muskler.
Vi låter en beprövad och oss överordnad auktoritet
göra grovjobbet och frigör oss från ansvaret
att ha en egen fristående åsikt.

Några viktiga saker man måste veta när man
citerar i argumentationssammanhang:

a) Det viktiga i ett citat är inte innehållet,
utan vem det är man citerar.

Ta till exempel frasen ”Liv, jag förstår dig inte!”.
Till synes en banalitet – vem fan förstår sig på livet? –
och hade det varit typ kronprinsessan Victoria som kläckt
ur sig orden så hade de aldrig fått vingar.
Men nu var det Hjalmar Söderberg, vilket genast
gör den gångbar bland poeter och andra förtappade själar. 

b) Håll rätt på citaten. Få saker blir så fel, som när
man kopplar samman ord med fel kändis.
– Precis som Simone de Beauvoir, sover jag bara med tre droppar Chanel.
Usch.

c) Citat förbrukas och förlorar tyngd ju mer populära de blir.
På så sätt har Andy Warhols berömda 15 minuter gått ut
för länge sen.
Att citera Andy Warhol idag är lika trashigt som att citera
Zsa Zsa Gabor.
Läs kultursidorna och håll dig uppdaterad på vilka
intellektuella referenser som är inne för tillfället.

d) Viktigt! Undvik fickkalender-citaten!
Bara pöbeln tror att fickkalendern är de bevingade ordens
paradis. Vi andra har strukit från listan Bertrand Russell, Groucho Marx,
Woody Allen och en massa andra celebriteter som hävt
ur sig fyndigheter under årens lopp.

e) Naturligtvis kan du hitta på egna citat.
Då måste de vara så allmängiltiga att
ingen kan ifrågasätta autenticiteten.
Till exempel, om vi nu vill smöra för vår överman:
”Som José Ortega y Gasset sa: bra skrivet!”

Det är möjligt – ja, till och med sannolikt –
att Ortega y Gasset någon gång sagt det.
Dessutom är citatet av den karaktären att
ingen skulle drömma om att genomsöka den
spanske filosofens verk för att se om det stämmer.
Du är garderad.

f) Skapa mervärde.
Istället för att bara skriva ”tummen upp” –
en vanlig vulgaritet bland bloggkommentarer –
kan man spetsa till det genom att lägga det i mun
på en romersk kejsare.
Du skapar mervärde genom att visa deltagarna
i debatten att du har grundläggande
kunskaper om romerska gladiatorspelen.
Sånt kommer din numera allierade retoriker
att uppskatta.

3. SÄGA EMOT

Men du kanske känner på dig att personen
bara snackar skit, men saknar argument
för att bevisa att kejsaren är naken.
Ändå vill du inte låta honom/henne
komma undan med det.

Längst in i förödmjukelsens grotta sitter du
och ruvar på ditt svar.
Dina ögon lyser av hämndlystnad.

Är den retoriska Goliat en kvinna,
finns det en enkel lösning – byt snabbt
tyngdpunkten på samtalet.

Låt dig inte luras av hennes sirensång,
gå inte in i hennes fälla. Segla inte mot hennes
horisont, där finns bara undergången.

Titta henne istället djupt i ögonen, och låt orden
flöda som en strimma ljus, utan varken skugga
eller tvekan, högt och tydligt.

Uttala de magiska orden, alla låsta
diskussioners ”Sesam öppna dig”:

– Visa pattarna!

Efter det kan jag garantera att samtalet
kommer att få en ny och mer bekant riktning.

Intellektuella härskarfasoner i all ära –
men inget är lika effektivt som en hederlig
manlig härskarteknik.

  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB