Igår kväll grät jag.

Jag tänkte på hur lycklig Maradona
är just nu, såg hans sprudlande
glädje under presskonferensen,
när han skämtade om att han inte
var bög.

Jag vet att han upplever det här
som en revanch.

För nästan två år sen sjöng jag
Ja må han leva för honom i telefon.

Det är sant.
Det var samma dag som han blivit
utnämnd till förbundskapten
och vid tolvslaget ringde vi –
maradonianerna som var samlade
vid en bar i Buenos Aires –
till honom och sjöng i telefon.

Jodå, han svarade.
Den enda guden som svarar
när man ringer till honom.

Då var han lycklig. Förväntansfull.
Han har haft det tufft efter det.
Blivit ständigt ifrågasatt.
Är han lämplig?
Kan han tillräckligt om taktik?
Hur är det med drogerna?

Nu vet vi. Oavsett hur det går
för Argentina, så vet vi.

Vi vet att han lyckades.
Lyckades få elva divor att spela
som ett lag, att känna landslagströjan
som om den vore ännu ett hudlager.

Jag föreställde mig hur han
känner sig just nu.
Den stolthet han känner för grabbarna,
som ju dyrkar honom precis som jag.

Och tårarna började rinna.

Imorgon åker jag till Luleå.
Känns underbart.

Jag ska strosa på Storgatan,
gå ner mot Norra hamn, förbi
teatern.
Är det fint väder, ska jag promenera
runt hela Gultzaudden.

Jag ska hälsa på kollegorna
på Norrbottens-Kuriren.

Sen sätta mig på Färjan och
ta en öl.

Åh, vad jag tycker om den staden!
Så många fina minnen!

Ibland borde det inte vara
sportjournalister som skriver om fotboll.

När Gonzalo Higuain nickade in sitt
tredje mål – och Argentinas fjärde –
borde de språkligt begränsade sportkrönikörerna
abdikerat.

De borde ha stängt ner sina datorer
och sina mikrofoner.
De borde ha ringt till sina kulturredaktioner
och bett om avlösning.

För ”Oj, oj, vad snyggt!”
kommer inte ens upp till målets strumpläst.

Och ”Vilket drömmål!”
säger mer om kommentatorernas egna
intellektuella och emotionella
tillkortakommanden än om konstverkets
verkliga dimension. 

För när fotbollen är som bäst, är den gränslös.
En stämpling på de begränsande strukturena.
En överstegsfint på den diktatoriska taktiken.
En nickskarv över experternas små huvuden.

När fotbollen är som bäst,
dribblar den sig till en vackrare värld.

Sportjournalister borde inte få
skriva om Argentina.

Borde det inte vara en biolog
som jämför en rusande Messis antal steg i sekunden,
med en kolibris vingslag?

Kanske skulle det behövas en teolog
för att förklara Maradonas
oemotståndliga karisma?

Eller en psykolog för att prata om
den hybris som får ”experter” som knappt
själva spelat boll att kritisera
mannen som uppfann den moderna fotbollen?

Borde det inte vara en musiker som
berättar hur man kan improvisera
en så vacker melodi med ett instrument
med elva strängar?

Vore det inte också lämpligare om en
fysiker förklarar bollens dragningskraft
till Messis fötter?

Kanske skulle det vara rättvisare
om en dansregissör förklarade den
outgrundligt vackra koreografin
till Argentinas sista mål.

Och när elva poeter skriver tillsammans,
borde det inte vara en kulturskribents roll
att recensera – oavsett om de skriver
med en penna eller med en boll?

Jag bara undrar om det inte vore
bättre om sportjournalisterna
pratade om sport
och lät de känsliga poeterna prata om Messi & Co.

Vilket lag! Underbart!
Ser så jävla bra ut!

Men O´Learys suger balle.
Jag har blivit varnad –
fortsätter jag skrika åker jag ut.

– Det här är en restaurang,
du får heja, men inte skrika sådär!

Men som Maradona skulle ha sagt:
Que me la chupen.
Que la sigan chupando.

Nu. Andra halvlek.

Den argentinska ölen Quilmes reklam inför VM.

Wow! Vilken känsla! Tyvärr måste ni kunna spanska.

Ett slag under bältet. Fan, vad man blir patriotiskt.

Japp. Där ska man tydligen vara om man är argentinare.

Långt från fjollträsket i innerstan.

Klockan 13.30. Vi ses där.

Återigen nervositeten. Pirret i magen.
Eller pirr och pirr –
jag har redan skitit två gånger idag.

Speldags igen.
Var kan man kolla på matchen?
Något tips? Någon krog i Stockholm,
där man får skrika hur högt man vill?

I Argentina har skolorna stängt
under hela morgonen.
Först efter matchen återupptas
lektionerna.

Helt rätt beslut.

Ser att den brasilianska lobbyismen
fixat ett hak att kolla på VM-matcherna.

Kan tänka mig att det blir fullt med svenskar,
som kommer dit, lurade av ett åldrat löfte
om sambafotboll.

Det är otroligt att ingen avslöjar
brassarnas färgglada tudo bem- bluff.

Det räcker med att de slår tre passningar
i rad, så börjar sportkommentatorerna att
mumla något om sambafotboll.

Herregud.
Vet ni när det var sista gången Brasilien spelade
sambafotboll?

1986!

Samma år som Olof Palme mördades och
sossarna slutade tävla i solidaritet.

Så det är inte bara brassarna som är bra
på att hålla liv i lögner med hjälp
av konstgjord andning.

Lyckligtvis har inte alla svenskar fallit
för myten om att Brasilien är en enda
stor klitoris.

Det finns fortfarande svenskar som
föredrar en melankolisk, framför en
fejkad orgasm.

Såna här läsarbilder älskar jag att få –
Anders firar Argentinas seger, med
en asado och lämplig outfit.

Ni kan läsa min krönika här

Lyssnar på Hallå P3.

I studion sitter Expressens
hovreporter, Johan T Lindwall.

Man ska ringa in frågor.

Kanske någon av er vill ringa in till 0770-930032 och
ställa följande fråga:

– Vet du om att du i mediesammanhang är
känd för att ljuga och hitta på citat från kungahuset?