Sitter på ett fik på Odenplan.
Älskar att sitta och jobba på fik.
Titta på människorna som går förbi.
Men det är något som inte stämmer.
Något som skär i ögonen.

Var fan finns alla killar?

Kommer att tänka på en fransyska som var
i Sverige förra sommaren.
Hon tyckte att alla svenska män klädde sig som bögar.
Hon var förtvivlad över att tillbringa en sommar
med androgyna män.

Jag förstår nu vad hon menar.
Killarna är helt könlösa.

Försöker förgäves hitta traditionella könsmarkeringar.

Under de åtsittande jeansen ser jag ingen bula.
Vad gör de med bulan?
Trycker de ballen bakåt, mot stjärten?

Bröstet är dessutom rakat
och ett eventuellt adamsäpple är väl dolt
under en färgglad schal.

Man måste göra ett blodprov för att
veta vad det är för kön på de här människorna.

Det finns säkert en smart tanke bakom
det här HBT-modet.
En fin jämställdhetsprincip.
– Varför ska bara tjejer kunna ha turkosa tygskor!?

Kanske finns det också en praktisk baktanke –
man kan låna sin flickväns kläder.
Det är ju jättebra för budgeten.

Men ändå,
kan de inte sätta ut en diskret könsmarkering?
Kanske en snusdosa i bakfickan?
Eller åtminstone låta bli att plocka ögonbrynen?

Efter nattens intrång är det annars en risk
att man hånglar upp en av de här hermafroditerna.

Har varit hela dagen i Mälarhöjden.
Fikat intill vattnet.

Fint ställe. Mälarhöjden.
Men jösses vad det behövs invandrare där!

Hade badrummet på fiket inte haft en spegel,
hade jag inte sett en enda.

Ibland kräver integration hårda nypor.

Tvångsflytta invandrare till Mälarhöjden.
Det är mitt förslag.

Även om ingen tror det.
Även om ingen vill det.

Sverige skulle må bra av det.

Jag tror på trotsig kärlek,
på den som inte respekterar gränser,
den som bojkottar alla konventioner.

Den som säger att mellan två människor
som älskar varandra är allting heligt,
inget är obscent.

Även när kärleken bara varar
i två timmar.

Så här är det.
När jag flög från Frankfurt till
Arlanda hamnade jag bredvid en kvinna
i 40-års åldern.
En mycket vacker kvinna.

Bredvid henne, mot korridoren, satte sig en man.
De kände inte varandra.Hon hade stått ensam vid incheckningen.
Mannen frågade henne på engelska om hon behövde hjälp för att
få upp väskan i bagagefacket. Hon avböjde.

Hon såg ledsen ut.
Ögonen var glansiga, som om de nyss gråtit.
Suckarna var så djupa att de nästan ekade.
Jag undrade för mig själv vad som orsakat
sorgen. Eller vem, egentligen.
Det syns när det är en kärlekssorg.

Jag slumrade till snabbt.
Vaknade när flygvärdinnan ville veta om det skulle
vara cheese eller ham på mackan.

Mannen och kvinnan satt nu och pratade.
Vet inte om vad, de hade upptäckt att båda pratade tyska.
Jag kan inte tyska. Synd, jag var uppriktigt nyfiken
på vad de sa till varandra.
De verkade ha kul.

Jag åt min macka, drack mitt kaffe och somnade om.
Jag vaknade några minuter senare.
Vet inte hur långt senare,
man saknar naturliga tidsreferenser när
man flyger.
Men jag tippar på att jag sov i 20 minuter.

I ögonvrån såg jag nu att de höll varandra i handen,
försiktigt, varsamt.
Det var inte händer vana att röra vid varandra,
det var utforskande händer.
Han drog sina fingrar mellan hennes, uppehöll sig
vid lederna, de tog varandra så hårt att knogarna
vitnade. Nästan med desperation.
Som om de visste att deras stund var nu,
snart skulle allt vara över. 

Kvinnan, som sett så ledsen ut, verkade
nu lycklig. Hon skrattade, han viskade något
i hennes öra och båda brast ut i skratt.

Då kysste han henne. Med en återhållsam glöd.
Precis på gränsen till vad som var möjligt.
Mellan två människor som känt varandra en timme
och sitter på ett flygplan.

Hela inflygningen till Arlanda kysste de varandra.
Passionerat! Eftersom bägge blundade kunde
jag titta på dem nästan ostört.
Det var så vackert och sorgligt på samma gång. 

När vi landade lät hon honom hjälpa henne med väskan.
Jag tappade bort dem, tills jag stod vid
banden och väntade på mitt bagage.
Hon stod mitt emot. Ensam. Jag letade efter honom,
men han var borta.

Och nu såg hon ledsen ut igen.

Jag kan inte avgöra nu om det var en vacker eller en sorglig
kärlekshistoria.

1-0!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

GOOOOOOOOOOOOOOOOLAZO!!!!

VAMOS ARGENTINA!!!!!

Ännu en gång lurade jag svenska tullen,
fick in allt mitt knark.

Nu är frysen full med smuggelkött –
oxfilé, bife de chorizo och en
colita de cuadril –
uppdelat i lagom stora portioner
så att det ska räcka hela sommaren.

Studio K har förberett den argentinska fotbollsfesten ordentligt:

Rikligt med mates, dulce de leche och piroger.

I Märsta börjar det bubbla i magen.
Inte bra. Nerverna.
Nu har vi lämnat Knivsta och
det känns som att jag vill spy.

Det känns som att finanskrisen,
massakern på Ship to Gaza,
valet i Sverige – ja, allt
är bara dimridåer för att dölja
årets viktigaste händelse:
Fotbolls-VM.

Maradona lovade att han skulle springa
naken på avenyn 9 de Julio om
Argentina vann.

Jag lovar samma sak:

Om Argentina vinner fotbolls-Vm
ska jag springa naken på Kungsträdgården.

Det är ett löfte.

Sitter på tåget till Uppsala.
Om två timmar är det avspark.
Jag är nervös. Så jävla nervös.

Jag vill att det ska gå bra för Argentina.
Det vill jag alltid.
Men aldrig lika mycket som den här gången.

Jag vill det för Diegos skull.
Ingen förtjänar det lika mycket som han.

Jag ska skriva en krönika om det.
Om varför han är en enorm förebild –
på och utanför fotbollsplan.

Nu håller jag tummarna. Hjärtat bultar.
Mina händer är svettiga.
Jag har svårt att andas.

Upp till bevis.
Vamos Diego! Vamos Argentina!

Sa. Sista strackan.
Om tva timmar landar jag
i Stockholm.
Hors strax igen

På lördag är det fest.
Argentina spelar mot Nigeria.

Jag ska titta på matchen med
mina dansvänner Ehsan och Fia,
och deras elever i dansskolan Studio K i Uppsala.

De har fixat en fotbollsmilonga
på lördag, med argentinsk fika
och workshops mellan matchen
och dansen.

En argentinsk heldag med andra ord.

Dessutom är danskursen gratis för er,
mina kära läsare, som är sugna på
att lära sig att dansa.

Så. Om ni vill och är i krokarna –
kom förbi.

Från 15:30 fram till kl 01:00
är det fest.