Landsförrädaren landar fredag eftermiddag i Sverige. 

Ni kan läsa den här

Äsch, bara en vanlig lördag.

Grillar killing.

Grilltid: 3 timmar. Hemlighet: Tålamod.

Vad gör man med huvudet?

Man öppnar det…

… och äter hjärnan. Lite salt och peppar – delikatess!

Klassisk asado-efterrätt. Mandariner och fernet.

Trevliga samtal i eftermiddagssolen

Och alla är glada och nöjda. En vanlig lördag, som sagt.

Vi har alla råkat ut för det.
Vi är inne i en trevlig diskussion, debatten går
fram och tillbaka på en normal och vulgär åsiktsnivå.

Plötsligt tar någon ordet. Det skrivna eller talade.
Och börjar en bländande bevisföring,
en enastående argumentation –
förutsätter vi, för vi hänger inte alls med.

Personen lägger sig på en stratosfärisk nivå –
namedroppar filosofer, bibelstycken, statistik,
sportmetaforer, spänstiga ironier, sylvassa frågetecken
som de själva besvarar med bravur.

Och själv står man där, som det engelska försvaret
mot Maradona i VM 86 – totalt bortdribblade i debatten.

Vi står tysta. Förlamade. Svettiga. Ordlösa.
Fram till nyss har vi känt oss delaktiga, vi har
vi har varit delägare i debatten.

Men helt plötsligt känns alla ord som trängs i munnen,
alla förädlade tankar som trycker mot gommen,
som floskler och plattityder.

Och vi inser att enda sättet de kan få ur oss ett
ljud är genom att operera in en röstventil.

Vad vi just har blivit utsatta för är en
klassisk intellektuell härskarteknik –
en strategi för att tillintetgöra debattmotståndarna
utan att föra debatten framåt.

Och det finns bara tre sätt att bemöta den på:

1) HÅLLA KÄFTEN:

I en diskussion är tystnaden alltid en kapitulation,
en vit flagg i debatten.
Tigandet är ett sätt att förlora utan att bli förödmjukad,
att ge upp utan att bli avrättad.
Det är det vanligaste alternativet. Eller borde vara det.
Tyvärr går många vidare.

2) HÅLLA MED:

Genom att hålla med får du vara med i vinnarlaget.
Visst, olivkransen sitter på någon annans huvud,
men vi slipper stämpla ut som förlorare.
Problemet är att om diskussionen nått en väldigt hög
intellektuell nivå, måste ditt omdöme först kvalificera –
annars låter det bara som okritiskt medlöperi.
Vilket det ju egentligen är –
du håller med bara därför att du saknar motargument.

Därför måste vi vara försiktiga med hyllningarna –
det är inte alla som kan slicka röv
utan att få bajssmak i mun.

Ett knep, när de egna argumenten tryter,
är att göra som i aikidon: utnyttja motståndarens kraft.
I det här fallet, använda samma metod som
den snart korade segraren: citera.

Citaten är retorikens anabola steroider,
fiktiva diskursiva muskler.
Vi låter en beprövad och oss överordnad auktoritet
göra grovjobbet och frigör oss från ansvaret
att ha en egen fristående åsikt.

Några viktiga saker man måste veta när man
citerar i argumentationssammanhang:

a) Det viktiga i ett citat är inte innehållet,
utan vem det är man citerar.

Ta till exempel frasen ”Liv, jag förstår dig inte!”.
Till synes en banalitet – vem fan förstår sig på livet? –
och hade det varit typ kronprinsessan Victoria som kläckt
ur sig orden så hade de aldrig fått vingar.
Men nu var det Hjalmar Söderberg, vilket genast
gör den gångbar bland poeter och andra förtappade själar. 

b) Håll rätt på citaten. Få saker blir så fel, som när
man kopplar samman ord med fel kändis.
– Precis som Simone de Beauvoir, sover jag bara med tre droppar Chanel.
Usch.

c) Citat förbrukas och förlorar tyngd ju mer populära de blir.
På så sätt har Andy Warhols berömda 15 minuter gått ut
för länge sen.
Att citera Andy Warhol idag är lika trashigt som att citera
Zsa Zsa Gabor.
Läs kultursidorna och håll dig uppdaterad på vilka
intellektuella referenser som är inne för tillfället.

d) Viktigt! Undvik fickkalender-citaten!
Bara pöbeln tror att fickkalendern är de bevingade ordens
paradis. Vi andra har strukit från listan Bertrand Russell, Groucho Marx,
Woody Allen och en massa andra celebriteter som hävt
ur sig fyndigheter under årens lopp.

e) Naturligtvis kan du hitta på egna citat.
Då måste de vara så allmängiltiga att
ingen kan ifrågasätta autenticiteten.
Till exempel, om vi nu vill smöra för vår överman:
”Som José Ortega y Gasset sa: bra skrivet!”

Det är möjligt – ja, till och med sannolikt –
att Ortega y Gasset någon gång sagt det.
Dessutom är citatet av den karaktären att
ingen skulle drömma om att genomsöka den
spanske filosofens verk för att se om det stämmer.
Du är garderad.

f) Skapa mervärde.
Istället för att bara skriva ”tummen upp” –
en vanlig vulgaritet bland bloggkommentarer –
kan man spetsa till det genom att lägga det i mun
på en romersk kejsare.
Du skapar mervärde genom att visa deltagarna
i debatten att du har grundläggande
kunskaper om romerska gladiatorspelen.
Sånt kommer din numera allierade retoriker
att uppskatta.

3. SÄGA EMOT

Men du kanske känner på dig att personen
bara snackar skit, men saknar argument
för att bevisa att kejsaren är naken.
Ändå vill du inte låta honom/henne
komma undan med det.

Längst in i förödmjukelsens grotta sitter du
och ruvar på ditt svar.
Dina ögon lyser av hämndlystnad.

Är den retoriska Goliat en kvinna,
finns det en enkel lösning – byt snabbt
tyngdpunkten på samtalet.

Låt dig inte luras av hennes sirensång,
gå inte in i hennes fälla. Segla inte mot hennes
horisont, där finns bara undergången.

Titta henne istället djupt i ögonen, och låt orden
flöda som en strimma ljus, utan varken skugga
eller tvekan, högt och tydligt.

Uttala de magiska orden, alla låsta
diskussioners ”Sesam öppna dig”:

– Visa pattarna!

Efter det kan jag garantera att samtalet
kommer att få en ny och mer bekant riktning.

Intellektuella härskarfasoner i all ära –
men inget är lika effektivt som en hederlig
manlig härskarteknik.

”Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas,
som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa mig själv,
och som vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en kvinna”.

Dr Glas presenterar sig själv. Älskar den presentationen.
I den uppsjö av Hjalmar Söderberg-citat som florerar i alla sammanhang,
är det ingen som nämner den.

Men hur målande är inte den beskrivningen?
Hur mycket säger den inte om vad som sen ska hända?

En enda mening som ställer hans personlighet på glänt.
Hur skulle ni presentera er själva med en mening?

Det här är min presentation:

”Jag, skribenten Martin Horacio Ezpeleta,
som stundom hjälper andra men oftast kommer själv,
och som vid fyllda trettifem år aldrig haft ett one-night stand”

1)
I kriget i Libanon (2006) dödade Israel 1000 personer.
I kriget i Gaza (2008) dödades 1300.
Vi borde inte bli förvånade:
Massakern i Ship to Gaza är en fotnot i Israels brottsregister.
En sidospalt i en massmördares antologi.
En rutin i statsterrorismens fullspäckade schema.

2)
Hamas är busfrön jämfört med Israel.
På några minuter dödade Israel nästan lika
många människor som Hamas raketer dödat
på sex år.

3)
Hamas är inte Allahs barn.
De är den israeliska högern och världssamfundets
oönskade avkomma.

4)
Israeliskt övervåld är inte ett snedsteg,
det är deras gångstil.

5)
Att fråga sig om besättningen på Ship of Gaza
var beväpnade, är som att fråga sig om
Jack the Rippers kvinnor hade för korta kjolar.

6)
Andra säger att Ship to Gaza tiggde om det.
Att Israel redan varnat. Därför får de skylla sig själva.
Resonerar de likadant med överfallen mot Lars Vilk?

7)
Några hävdar att Israel måste lämna Auschwitz
bakom sig och sluta exploatera offerrollen. 
Men snälla, Israel har ju sen länge kommit över Auschwitz –
det är resten av världen som inte har gjort det.

8)
Nu krävs ”fördömanden” mot Israel. Igen.
Israel har fått så många fördömanden att de
skulle kunna göra sylt med dem.
Fördömanden har aldrig hjälpt. Kommer aldrig att hjälpa.

9)
Ship to Gaza bör nomineras till Nobels fredspris.

10)
Barrack Obama bör lämna tillbaka sitt pris.

Är det någon som vill ha en tiger?

Passa på. Ett argentinskt cirkussällskap
har precis övergett 12 stycken på vägkanten
utanför staden Bellville, 20 mil söder om Córdoba.

Tillsammans med tre lejon, två björnar
och en chimpans.

De före detta cirkusstjärnorna fick
sparken från Circo Australiano, efter
att de flesta kommunerna nekat djuren inträde,
trots att inga av djuren är troende muslimer.

Utan en diskrimineringsombudsman att klaga inför
eller en a-kassa att tillgå, är det nu en lokal
djurskyddsförening som tills vidare
tagit över matningen av de hungriga besten.

Som tur är för Bellville-borna fick djuren
behålla burarna.

Ett av de övergivna lejonen

Det finns de som tror att det går att komma ända fram.

Därför köper de Volvo.
De äter köttbullar med lingonsylt.
De använder gummistövlar med reflex.

Men det räcker inte.

Så de börjar sjunga med på Skansens allsång.
De dansar till små grodorna.
De cyklar med hjälm.
De äter semlor.

Ändå räcker det inte.

Så de börjar lyssna på P1.
De låter bygga ett utedass i trädgården.
De börjar använda ordet ”mysigt”.
De snusar.

Men det räcker inte.

Så de slutar kalla varandra ”kompis”.
De bygger fågelholk bredvid utedasset.
De köper sommarstuga.
De lär sig den svenska nationalsången.

Men det räcker inte.

Så de köper Billys bokhylla.
De hugger ut ett hjärta i utedasset.
De köper ekologisk mjölk.
De reser till Mallorca.

Men det räcker inte.

Så de grillar flintastek.
De går med i Rädda barnen.
De målar radhuset faluröd.
De passar tvättiderna.

Men det räcker inte.

Så de slutar umgås med svartskallar.
De röstar blått.
De byter Volvo.
De plockar svamp.

Men det räcker inte.

Så de tiger därför att det är guld.
De skiter i skåpet när det är blått.
De spar för att det är då man har.
De flyr när de inte kan fäktas.

Men det räcker inte.

Så de lär sig ramsan ”Sju sjösjuka sjömän” utan att bryta.
De fixar en kolonilott bredvid fågelholken.
De sjunger snapsvisor.
De åker långfärdsskridskor.

Men det räcker inte.

Så de läser DNs kultursida.
De köper aktier i Volvo.
De fjällvandrar.
De äter surströmming.
De flyttar in i utedasset.

Jag vet inte om de har kommit närmare.
Men jag vet att de inte kommer att komma fram.
Någonsin.

Ni kan läsa krönikan här