Jag skrev ett inlägg i höstas,
om varför jag inte använder kondom:

”Sex är en kort symfoni –
en klassisk symfoni har ju fyra satser,
men i sängen brukar vi nöja oss med en enda.

Varje kroppsdel är ett instrument
och i varje sinne finns en möjlig melodi.
Om sexet är bra, kommer varje uppsättning vara unik,
ett konstverk skapad av lyhörd följsamhet.
Kåtheten är direktören, fantasin håller i taktpinnen.

Din blick tar ton och mina händer börjar långsamt röra sig
längs din melodislinga, mjukt och följsamt.
Nya instrument kommer in, andra tystnar.

Vi blundar och spelar på gehör.
Vi luktar, vi känner och viskar oss bort till en bättre värld
där inget är obscent och allt är heligt.
En värld skapad av två personer som beslutat sig för att
älska varandra under några minuter.

I din halvöppna mun skymtar jag dina vita tänder, 
kyssarnas fångväktare, som ikväll utlovat allmän amnesti.

Våra kroppar är en menuett på skrynkliga lakan.
Dina spända senor är finstämda strängar,
dina svettdroppar heltoner längs ditt avlånga partitur.

Men då… kondomen.
Kondomen!

Kondomen är inget instrument.
Den är chipsprasslet i publiken,
kondomen är den gråtande snorungen på parkettplats.

Kondomen är Don Giovanni med rånarluva”

Jag har romantiserat min ansvarslöshet.
Jag har höjt lusten till skyarna
och smutskastat ansvaret.

Jag har glorifierat min ocensurerade säd,
spridit den som ett manifest,
en lovsång till den hänsynslösa njutningen.

Jag har gjort det jag ber varje natt
att mina barn aldrig ska göra.

Säd, but true.