Sitter på tåget till Uppsala.
Om två timmar är det avspark.
Jag är nervös. Så jävla nervös.

Jag vill att det ska gå bra för Argentina.
Det vill jag alltid.
Men aldrig lika mycket som den här gången.

Jag vill det för Diegos skull.
Ingen förtjänar det lika mycket som han.

Jag ska skriva en krönika om det.
Om varför han är en enorm förebild –
på och utanför fotbollsplan.

Nu håller jag tummarna. Hjärtat bultar.
Mina händer är svettiga.
Jag har svårt att andas.

Upp till bevis.
Vamos Diego! Vamos Argentina!