Karin Magnusson skriver i sin krönika i Aftonbladet att
”det är en etablerad sanning att politiker ska hålla sig borta
från musik. Och musiker från politik”.

Hon syftar på de svenska vallåtarna och där
förstår jag hennes resonemang.

Men den “sanningen” har många underbara undantag.
Alltid från vänster och sällan från Sverige.

För visst har äktenskapet mellan musiker och politik
funkat uselt i Sverige.
Och som i alla dåliga äktenskap är det bägges fel.

Generellt kan man säga att svenska musiker har varit
bättre på att skapa hits än på att göra bra musik.

Det har till stor del att göra med att Sverige har
en svag och dåligt förvaltad inhemsk musiktradition – och apar därför efter.

Att den bästa uttolkaren av svensk vistradition var
en holländare säger väl det mesta.

De flesta svenska musikerna landar istället
antingen i den trallvänliga popmusiken eller – ännu värre –
i technon, en fristad för datanördar som inte kunde
bli rockstjärnor.

Men lika stort ansvar har faktiskt den svenska politiken.
Det måste vara hiskeligt svårt för en musiker att
inspireras av svensk politik.

Allvarligt, ta en gitarr och försök gå igång på “Rut-avdraget“,
rimma till “könskvotering i bolagsstyrelse“,
hitta på ett riff till “jobbskatteavdraget“,
en melodislinga som får den rödgrönblåa sörjan att lyfta.
Försök att fånga “verklighetens folk” på ett partitur.

Fy fan.
Det är lika eggande som att onanera till sin mormor.
Nä, det kan aldrig bli bra.

Musik kräver lidelse och skrivs av själar som rinner över.
Två bristvaror i Sverige.

Men i ett land där både politik och musik sitter i ryggmärgen
kan det bli en fantastisk kärlekssaga.

Och ingen musiker har förfört politiken bättre
än Carlos Puebla – den kubanska revolutionens
officiella tonsättare.

Lyssna, njut och dansa till
Y en eso llegó Fidel  (Och då kom Fidel).

Vilken rytm! Viva la revolución!