För några år sen fick min dotter en svensk barnbok i present.
Den heter Adjö, herr Muffin och handlar om en gammal och sliten
hamster som har hemskt ont i magen.

Han kommer att dö snart får vi reda på snabbt
och blir sen ständigt påminda om detta beklagliga faktum.

Vi får följa Herr Muffins sista tid i livet
och hur han förlikar sig med tanken på döden.

Herr Muffin är ensam, får vi veta.
Hans hamsterfru dog av ett getingstick
och alla hans hamsterbarn har flyttat hemifrån.

När Herr Muffin slutligen somnar in,
ensam i sin skokartong, gör han det med frid i sinnet.

Boken blev utsedd till Årets barnbok 2002.

”Herr Muffin borde få en plats i varje svenskt hem”, skrev DN.
”… en magnifik liten genomgång av en bortgång”, skrev Expressens recensent.
”Denna helt bedårande lilla bok om livet, kärleken och döden” var Aftonbladets omdöme.

Jag tyckte den verkade sympatisk första gången
jag ögnade igenom den.
 
Tills jag läste den för min då sjuåriga argentinska dotter.
Hon tyckte att den var hemsk och fick ångest.
Jag fattade inte först.
Boken var ju söt. Hade ett fint slut.
På begravningen var det till och med en massa folk som kom för
att visa sin uppskattning.
Men det var inte döden som gav henne ångest.
Det var inte heller Herr Muffins uppgivna kamp eller
illustrationernas dystra pastellfärger.

-Varför tog inte barnen hand om honom,
han var ju så ensam, sa min tröstlösa dotter.

Hon hade rätt!
Herr Muffin hade dött på värsta tänkbara sätt.
I ensamhet.

I Sverige var boken en succé.
Förmodligen var det ingen som reagerade på att barnen
inte tog hand om sin döende pappa.

Eller att alla visade sin uppskattning och kärlek först efter döden,
som min klarsynta dotter också observerade.

En gammal hamster som lider i ensamhet och
de andra som älskar på en armslängds avstånd.

Hur kom det sig att jag inte reagerade på det?

Kanske för att jag är uppvuxen i ett land där vi förväntas
sköta oss själva och inte störa andra.
Där det finns fullt med Herr Muffins i den svenska långvården,
som väntar förgäves på omsorg från sina utflugna hamsterbarn.

Ingen vill känna sig ensam.
Men det är svårt att inte hamna där.
I Sverige är vägen till ensamheten
markerad med stora pilar
och det går bussar dit hela tiden.