Igår, under katoriska omständigheter,
flyttade Rosita ut från mitt hus
efter nästan sex månader.

Det blev lite känslomässigt,
framförallt när Rosita skulle ta
avsked från mina hundar.

Hon har hyrt ett litet provisoriskt hus
med en fin liten trädgård så hon kan
ha sina egna hundar.

Hon har nästan inga möbler kvar,
de har förstörts under de här månaderna.
Jag har haft hennes grejer i min trädgård,
men trots att vi skyddat allt med pressenning
har regn och fukt förstört det mesta.

Men det kommer bli bra.
Sakta men säkert kommer hon kunna bygga
upp allt igen.

Tro mig, jag har längtar efter den
här dagen sen första dagen.
Mitt hus är inte anpassat för en
extra vuxen, så Rosita har bott i
vardagsrummet den här tiden.

Jag är vansinnigt stolt över mina barn,
som ställt upp på det här, trots att deras
frihet begränsats kraftigt.

Men som sagt, jag har längtat efter den här dagen.

Men nu när jag vaknade till
min första Rosita-fria morgon
kunde jag inte låta bli att känna
lite melankoli.

Och nyfikenhet. Det är som att jag måste
lära mig allt på nytt. Var finns skurhinken?
Hur stryker man en skjorta? Hur gör man
köttfärssås?

Rosita kommer förvisso att fortsätta jobba här,
en gång i veckan.
Och jag har lovat henne att bjuda in henne
till familjeasadon på söndagar.
För på något märkligt sätt, är hon familj nu.
Och det känns bra.