Startsida / Inlägg

Ménage a troi eller En kärlekssaga om tre i två fjärdedelstakter

av Martin Ezpeleta

C är en fena på tango. Riktigt grym.

När jag ser henne röra sig på dansgolvet,
i någon annans armar, tittar jag med avund.
Så vackert. Så intimt.

De kramas som om det vore sista gången de rörde varandra.
Eller den första.
Som om den fysiska beröringen vore utrotningshotad
och de har bara en dans på sig att bunkra sensualiteten
de ska bära med sig resten av deras liv.

Han för utan skuggor eller tvekan.
Hon lyder med en lyhörd följsamhet.
Han visar henne vägen och hon ritar
en osynlig karta med fötterna för att
memorera den.

Vägen till en bättre värld,
där kropparna har åsiktsfrihet
och inga känslor censureras.

En värld jag inte blir insläppt i.
Jag hör inte dit. Till dansens Olympen.
Där dansar gudarna.
Jag är för dålig får att vara en gud.
Och för nykter för att tro mig en.

Jag är fånge i min egen kropp.
Mina ben känns som två järnstänger,
min rygg kröker sig som en regnbåge
och mina fötter revolterar mot nervsystemet
och slänger omkring på golvet som två trötta och
ouppfostrade tvillingbarn.

Ibland vågar jag ändå bjuda upp C.
Jag trotsar min kropps hånleende
och förlitar mig på hjärtats orubbliga optimism.
Det går inte bra.
Jag trampar inte henne på tårna,
jag stämplar henne strax under knät.
Jag drar inte fötterna graciöst längs golvet,
jag gör en våldsam glidtackling.

-Jag älskar att dansa med dig,
säger C med sina stora, vackra rådjursögon.

Och jag vill så gärna att hon ska mena det.

Jag vill också rita skattkartor som hon
lär sig utantill mot trägolvet,
jag vill också drömma henne bort till
en värld där inga hjärtan är politiska fångar.

Så utan att C vet om det övar jag i hemlighet.

-Öva med en kudde, sa min mamma som
också är en fena på tango.

En kudde?
Ska jag lära mig världens mest sensuella dans
tillsammans med en kudde?
Mitt hjärta tittar på mig med skepsis.
Tror inte det, va?

Så jag lär mig med Ludmila:

ludmila 1.jpg

Och så här ser hon ut när hon fixat
upp sig för lektionen:

ludmila 2.jpg

Med Ludmila lär jag mig att promenera med stil,
att hålla ihop knäna, att inte glömma bort att
fötterna alltid ska vara parallella.
Jag lär mig att i tangon finns dramatiken
över midjan och uttrycksfullheten under.
Och jag trampar aldrig Ludmila på tårna.

ludmila 3.jpg

Men om tangon är en återhållsam eld,
så är vinet ett livsfarligt bränsle.
Efter dansen bjuder jag Ludmila på ett glas rött,
vi sitter och pratar.

ludmila 4.jpg
Jag berättar om mina drömmar,
hon skvallrar om alla hon får höra om.
Hon har dessutom varit min dotters kudde,
så visst lyssnar jag intresserad på vad
min dotter tänker på bakom sina slutna ögon.

Jag vet inte riktigt hur. Jag vet inte varför.
Men när hjärtat börjar prata är det jävla
svårt att få det att hålla käften.
Så då hände det. Det som händer ibland
när man lever i sinnenas demokrati,
när kropparna har åsiktsfrihet,
känslorna manifesterar sig utan censur och
det utfärdats en allmän amnesti för alla upproriska hjärtan.

ludmila 5.jpg
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB