I våras gjorde jag P3-dokumentären
”Terrorbomberna i Köpenhamn”.

I dokumentären får man följa palestiniern Marten Imandi,
dömd till livstid för sin inblandning i ett bombattentat
i Köpenhamn 1985.

Han berättar om sitt liv, sin drivkraft och vad som fick
honom att sätta sig på tåget från Uppsala till Köpenhamn
med tre bomber på hatthyllan.

Under arbetets gång träffade jag också dansken Harald Rytz,
som överlevde attentatet.
Han var chef på det amerikanska flygbolaget Northwest Orient,
där den kraftigaste sprängladdningen detonerade
och en människa dog.

Han har inte kunnat glömma den dagen.
Personalen på kontoret träffas fortfarande, 25 år senare.
De har den här händelsen gemensamt.

Harald har också sparat väskan som en tredje bomb låg i –
en bomb som aldrig detonerade.
Han fick den av polisen och har den i sitt garage,
som en souvenir från helvetet, en påminnelse
om hur skört livet är. 

Harald har inte kunnat komma över händelsen.

-Jag skulle vilja träffa Imandi, jag behöver se honom
i ögonen och fråga varför han gjorde det.
Jag behöver det för att kunna gå vidare och lämna det här bakom mig,
sa Harald till mig när vi träffades i Köpenhamn.

Imandi accepterade inbjudan.

Att få sitta med och spela in när den terrordömde Imandi
träffade sitt offer, var en obeskrivlig känsla.
Det är det största jag varit med om som journalist –
ett möte som lämnar så många lärdomar för den som
vill lyssna. Lyssna ordentligt.
Lärdomar som är så vansinnigt aktuella och viktiga idag.

Dokumentären har nu blivit nominerad till Stora Radiopriset
i kategorin ”Årets reportage”.
Det är jag och två till som kämpar om den extremt fina utmärkelsen.

Men oavsett hur det går på galan den 29 september
är jag enormt stolt över nomineringen.
Jag vet inte om jag är värd det. Men historien är det.

Marten Imandi och Harald Rytz (till höger) under mötet i Malmö.