I våras gjorde jag P3-dokumentären
”Terrorbomberna i Köpenhamn”.

I dokumentären får man följa palestiniern Marten Imandi,
dömd till livstid för sin inblandning i ett bombattentat
i Köpenhamn 1985.

Han berättar om sitt liv, sin drivkraft och vad som fick
honom att sätta sig på tåget från Uppsala till Köpenhamn
med tre bomber på hatthyllan.

Under arbetets gång träffade jag också dansken Harald Rytz,
som överlevde attentatet.
Han var chef på det amerikanska flygbolaget Northwest Orient,
där den kraftigaste sprängladdningen detonerade
och en människa dog.

Han har inte kunnat glömma den dagen.
Personalen på kontoret träffas fortfarande, 25 år senare.
De har den här händelsen gemensamt.

Harald har också sparat väskan som en tredje bomb låg i –
en bomb som aldrig detonerade.
Han fick den av polisen och har den i sitt garage,
som en souvenir från helvetet, en påminnelse
om hur skört livet är. 

Harald har inte kunnat komma över händelsen.

-Jag skulle vilja träffa Imandi, jag behöver se honom
i ögonen och fråga varför han gjorde det.
Jag behöver det för att kunna gå vidare och lämna det här bakom mig,
sa Harald till mig när vi träffades i Köpenhamn.

Imandi accepterade inbjudan.

Att få sitta med och spela in när den terrordömde Imandi
träffade sitt offer, var en obeskrivlig känsla.
Det är det största jag varit med om som journalist –
ett möte som lämnar så många lärdomar för den som
vill lyssna. Lyssna ordentligt.
Lärdomar som är så vansinnigt aktuella och viktiga idag.

Dokumentären har nu blivit nominerad till Stora Radiopriset
i kategorin ”Årets reportage”.
Det är jag och två till som kämpar om den extremt fina utmärkelsen.

Men oavsett hur det går på galan den 29 september
är jag enormt stolt över nomineringen.
Jag vet inte om jag är värd det. Men historien är det.

Marten Imandi och Harald Rytz (till höger) under mötet i Malmö.

Ser på den här bilden
och känner att något inte stämmer.
Det är något med min byline
som känns obekvämt.

Är jag kandidat för det nya arbetarpartiet?

Jag har varit i Buenos Aires en vecka.
Gick bland annat på teater.

En vanlig lördagskväll i Buenos Aires
är det ca 200 föreställningar samtidigt.

Såg ”Kalvkött – carne de ternera” –
en pjäs som utspelar till stor del i Sverige
och skildrar en flyktings kluvna relation
till det nya landet och hur man brottas
med en ständig hemlängtan.

Vissa personer tror att det är lätt att
lämna sitt hemland.
Att bryta upp och börja om på nytt.

Jag önskar att de kunde se pjäsen.

Jag är kär. Mycket.
Hon heter C. och är svensk.
Mer behöver ni inte veta.

På flyget hem till Argentina hamnade jag bredvid en ung tyska.
Hon var otroligt söt. Inte mer än 18 år. Kanske 20.
Möjligtvis var hon på väg på språkresa till Buenos Aires.

Jag vet inte, men någonstans över Atlanten började hon gråta.
Hon skakade i tystnad, tårarna rann ner för kinden.
Jag ställde mig instinktivt upp, gick in i flygplansköket,
snodde en choklad, en servett och la bägge sakerna på hennes knä.

Jag stötte inte på henne.
Kände bara ett oemotståndligt behov av att trösta henne.
 
-Danke, sa hon, torkade sina tårar och åt sin choklad.
Hon verkade tacksam, men knappast förvånad.
Hon är nog van att änglar flyr till hennes ögon när hon är ledsen.

Men hade jag gjort samma sak om tårarna hopat sig
i två små intetsägande ögon?
Om de rullat ner för en finnig och knottrig kind?
Kanske. Kanske inte.
Kanske hade tårarna fått rinna ner och självtorkat mot dubbelhakan.

Eller så hade gett henne servetten och mumlat något
om att ”du verkar inte behöva mer choklad”.

Vi lever i de vackras diktatur. I ett estetiskt apartheidsystem.
Vi säger det sällan rakt ut. Men vi tänker det.
Titta bara på tävlingen Idol.
Är det en slump att vinnaren alltid är snygg?
Ingenstans i regelverket står det att vackrast vinner.
Men så är det.
Det är inte den som sjunger vackrast som vinner,
utan den vackraste som kan sjunga.
Ingen reagerar på det, alla förstår att en Idol kan inte vara ful.
Harmynt? Ut. Tjock? Ut.
Flottigt hår och finnar? Ut. Sneda tänder? Ut.

Men det är inte bara människor som döms och fördöms
efter sitt utseende. Vi älskar att omge oss av vackra saker.
Det kanske bästa exemplet på den här orättvisan
är relationen mellan äpplet och päronet.

Alla vet att päronet smakar bättre än äpplet.
Men ändå. Titta på päronets sorgliga öde.
Utfryst från mellanmålen. Negligerade i pajer.
Mobbade i fruktsalladen. Trakasserade av barnen.
Varför? De är fula. Knöliga, fräkniga och med bruna leverfläckar.
Därför är de dömda att leva i skuggan av äpplet, sin vackra kusin.

Det röda äpplet är frukternas motsvarighet till den blonda bimbon.
Mjölig till smaken, men vacker att titta på. Det räcker.

Man kan utan att överdriva säga att mänsklighetens historia har
äpplets syrliga eftersmak.  
Var det inte ett äpple som Eva lockade Adam med och som sedermera
utlöste arvsynden?
Och det var ett rött äpple som höll på att ta livet av Snövit och
nog fan var det en mjölig subba som genomborrades av Wilhelm Tells pil.
Äpplet har också varit avgörande för vetenskapens utveckling.
För utan äpplets hjälp hade Newton aldrig upptäckt tyngdlagen.

Och enda anledningen till att äpplet blivit så bortskämd i
historieböckerna är ju skönheten. 

Skönhet är ju ett mäktigt kapital.
Vi kan inte arbeta oss till det. Vi kan inte köpa oss det. Även om vissa tror det.
Några besitter det – vi andra bejakar det, åtrår det,
avundas det, faller på knä inför det. Skönheten är oemotståndlig.

Nu kommer säkert någon flummare mumla något om
att skönheten finns i betraktarens öga, att smaken
är som baken.

Visst har ni rätt.
Visst är smaken som baken.
Äppelformad.

Enligt den rasistiska matevolutionsteorin
skulle en Africanito (liten afrikan), som jag
såg i ett bageri här i Buenos Aires igår,
vara negerbollens evolutiva efterträdare.

Man kan se tydligt hur den argentinska bakelsen
nu utvecklat tydliga anletsdrag, som utstående ögon
och fylliga läppar och även ett mer lokaliserat namn.

Skulle man dra ett ben i marsipan
genom huvudet skulle den lilla afrikanen
vara ett rasistiskt mästerverk.