Mycket har sagt, tänkts och skrivits
om den eviga kärleken.
Många har dödat åtskilliga timmar
framför skrivbordet för att försöka
förstå vad som får vissa människor –
färre och färre – att älska varandra
hela livet.
Och än fler har gått under i försöket
att uppnå den gemensamma Evigheten.

Men det finns en hemlig nyckel,
som ställer kärlekens portar på vid gavel
forever and ever.

Massage.

Massera varandra en halvtimme var
varje dag och jag lovar er att ni
aldrig kommer att göra slut.

Jag gillar den där väggen,
utsikten från balkongen
här i Buenos Aires.

Ser ni vad som är så speciellt
med den?

Sitter på Bakano, ett fik nära Av. Libertador.
Dyngsur. Trots att jag köpte ett paraply,
som du får behålla när jag åker.
Jag har gått till flygplatsen för att ta ett
sista avsked från Nestor.
Jag var inte ensam. Tusentals människor
trotsade regnet för att följa kortegen.
Lärare, i sina förkläden.
Tjänstemän, i sina blöta kostymer.
Arbetare, i sina västar och gula hjälmar.
Det kändes som en pilgrimsfärd.

Kommer du ihåg att du ville att jag skulle
berätta lite om argentinsk politik?
Ok, här kommer första lektionen:
I argentinsk politik råder högerregeln.
Så har det alltid varit – den som kommer från
höger har företräde.
Kommer du från vänster räcker det med att
sticka ut nosen så blir du överkörd.
Ibland med pansarvagn.
Lyckligtvis var det ett tag sen sist.
Nu åker de förbi i lyxiga importerade bilar,
då åker snabbt och vårdslöst och läser Wall Street Journal
samtidigt som de kör.

När då en president försöker svänga in från vänster,
måste man hjälpa honom.
Man måste ställa sig i vägen för högertrafiken,
blockera vägen, på alla möjliga sätt.
Själv klarar han inte av det.
Man måste stötta honom, även om han är
osäker vid ratten, även om han inte tar svängen snyggt,
även om han får motorstopp mitt i korsningen.
Man måste visa tydligt att han inte är ensam,
att vi är många som vill ändra på högerregeln
(som inte är en naturlag, som förespråkarna hävdar).
Vi måste stötta honom, när han lever.
Och gråta honom, när han dör.
Men inte för länge.
Strategen och kartläsaren lämnade bilen
mitt i korsningen. Cristina sitter nu kvar vid ratten.
Men hon är inte ensam. De här dagarna har det blivit
tydligt att det finns hundratusentals, miljoner
människor redo att putta bilen och fullfölja
vänstersvängen.

Ibland märker man inte hur mycket
man tyckte om någon, förrän personen
är borta. Förrän man känner tomrummet
den lämnat efter sig.

Man har kritiserat honom eller henne,
synat dem i sömmarna, ifrågasatt och
varit kritisk.
Så en dag är personen död.
Och du känner hur saknaden tänjer
ditt bröst.

För två dagar sen dog den argentinske
ex-presidenten Nestor Kirchner.
En hjärtinfarkt. Plötsligt. Bara 60 år gammal.
Och jag är knäckt.

Han var långt ifrån en felfri president,
men definitivt en av de bästa vi haft.
Och han hade så mycket kvar att ge.

Jag har varit på Plaza de Mayo,
i centrala Buenos Aires, för att hedra
honom och visa mitt stöd åt hans fru
och vår nuvarande president, Cristina.

Jag var inte ensam. Hundratusentals människor
har tagit sig till torget och igår under likvakan,
var kön till det sista avskedet två kilometer lång.

Presidenter från hela kontinente har kommit
till begravningen. Brasilien, Venezuela, Chile,
Uruguay, Bolivia. Alla har utfärdat landsorg.

Det är en stor ledare som gått bort.
Full med brister, men som ändå fick så många
av oss att känna att vi började gå åt rätt håll.
Äntligen. För första gången.

Vad som händer nu, vet ingen.
Det är en av de stora bristerna med Kirchner –
han lämnar inga arvtagare.

Jävla skit. Döden kommer sällan lämpligt.
Den är alltid en tjuv.
Men just den här gången kom den extremt olämpligt.
Och vi känner oss alla bestulna.

Och som den argentinske författaren
och filosofen Jose Pablo Feinman uttryckte det:
Ännu en gång bekräftas att Gud inte är argentinare.

Idag är det Censo, Folkräkning, i Argentina. Det görs var tionde år.

Ca 40 miljoner människor ska räknas på 12 timmar.

Mellan kl 8 och 20 måste alla affärer vara stängda och alla sitta hemma och vänta på att få besök från en av de 650.000 ”folkräknare” som är ute på gatorna.

Förutom att räkna människor, vaskar man fram viktig information som ekonomisk situation, familjesammansättning och – från och med i år – sexuell läggning.

Ofta dyker det upp intressant kuriosa under de här besöken. I Indonesiens folkräkning tidigare i år hittade man bland annat en 153 årig kvinna – jämngammal med Vincent van Gogh. Trots att hon saknade dokument som styrkte hennes ålder, fanns det starka skäl att tro på kvinnans version: Hennes adoptivdotter var 108 år gammal.

Jag tycker om att lyssna på
folk som har sex.
Trycka örat mot väggen och
lyssna på grannens suggestiva stön.

På det sättet är C:s lägenhet
i Buenos Aires en fantastisk
erotisk erfarenhet.

Hon över som skriker hysteriskt,
när hon inte gråter –
det är som att hon pendlar ständigt
mellan självmordet och orgasmen.

Hon bredvid som klagar på alla
ljud, förutom när hennes älskare
kommer på besök.

Hon under som verkar ha upptäckt
meningen med livet och vill nu
att alla grannar också ska göra
det. Flera gånger om dagen.

Som sagt, det knullas överallt
här i höghuset. Högt och ljuvligt.

Men här kommer frågan:
Varför hör man bara kvinnor?
Varför är kvinnor mycket mer högljudda
än män i sängen?

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Mina barn har bara varit i Sverige en gång.
Under vintern. De älskade det.
Åkte skoter, slalom och lite hundsläde –
ja, ni vet, precis som alla barn i Sverige.

I sommar ska de dit igen.
Precis som alla andra, älskar jag svensk sommar.
Det ska bli askul att vara där i sommar med dem.

Min son är helt exalterad.
Han älskar Sverige, han skulle kunna tänka sig att
bo där (och jobba, inte leva på bidrag!).
Vad han gillar mest? Filmjölk.

Min dotter, som är svensk medborgare, är
däremot mer skeptisk. Hon verkar gilla att hitta fel
på Sverige. Jag fattar inte var hon fått det ifrån.
Vad hon ogillar mest? Bristen på bidé.

Men på sistone har hon börjat bli mer positiv
till resan, så jag måste späda på det.
Jag har lovat dem att åka ut i skärgården
och bada.

Mina barn är 17 och 13 år gamla.
Har ni fler bra tips på saker vi kan göra när
vi är i Sverige?