Ibland märker man inte hur mycket
man tyckte om någon, förrän personen
är borta. Förrän man känner tomrummet
den lämnat efter sig.

Man har kritiserat honom eller henne,
synat dem i sömmarna, ifrågasatt och
varit kritisk.
Så en dag är personen död.
Och du känner hur saknaden tänjer
ditt bröst.

För två dagar sen dog den argentinske
ex-presidenten Nestor Kirchner.
En hjärtinfarkt. Plötsligt. Bara 60 år gammal.
Och jag är knäckt.

Han var långt ifrån en felfri president,
men definitivt en av de bästa vi haft.
Och han hade så mycket kvar att ge.

Jag har varit på Plaza de Mayo,
i centrala Buenos Aires, för att hedra
honom och visa mitt stöd åt hans fru
och vår nuvarande president, Cristina.

Jag var inte ensam. Hundratusentals människor
har tagit sig till torget och igår under likvakan,
var kön till det sista avskedet två kilometer lång.

Presidenter från hela kontinente har kommit
till begravningen. Brasilien, Venezuela, Chile,
Uruguay, Bolivia. Alla har utfärdat landsorg.

Det är en stor ledare som gått bort.
Full med brister, men som ändå fick så många
av oss att känna att vi började gå åt rätt håll.
Äntligen. För första gången.

Vad som händer nu, vet ingen.
Det är en av de stora bristerna med Kirchner –
han lämnar inga arvtagare.

Jävla skit. Döden kommer sällan lämpligt.
Den är alltid en tjuv.
Men just den här gången kom den extremt olämpligt.
Och vi känner oss alla bestulna.

Och som den argentinske författaren
och filosofen Jose Pablo Feinman uttryckte det:
Ännu en gång bekräftas att Gud inte är argentinare.