Jag har alltid tänkt att
jag skulle bli en ung pappa
och att jag skulle få många barn.

Redan i gymnasiet pratade jag om
att jag ville ha barn tidigt i livet.

Kanske var det för att jag själv
kände att jag hade haft gamla föräldrar –
35 och 40 år gamla.

Nu är det ingen som höjer ögonbrynen
över den åldern, men för 25 år sen var
de faktiskt gamla.

Hursomhelst, det löftet uppfyllde jag.
Federica föddes när jag var 22
och då hade jag redan ett
bonusbarn på fyra.

Jag älskar att vara ung pappa.
Att brottas med en 17- och en
13-åring trots att jag ”bara”
är 35.

Ibland skiner orutinen igenom, visst.
Men överlag har det gått förvånansvärt bra.
Jag har aldrig känt att jag missat
något på grund av att jag hade två barn.
Och jag märker att mina barns kompisar
njuter av att vara här hemma –
jag är den ”coola” pappan som förstår dem.

Men jag har bara två barn.
Det är lite.
För lite, har jag börjat tänka
på sistone.

Jag ville ha fyra. Minst.

Men jag har en motsägelsefull känsla:
å ena sidan känner jag mig ung.
Helvete, jag är bara 35!
Men samtidigt har jag varit pappa så
länge att jag känner mig gammal.
Helvete, börja om igen??

Det är inte lätt.
Jag hade faktiskt redan förlikat mig
med tanken att jag bara skulle ha
två barn.

Men inte längre. Jag är faktiskt sugen på fler.
 
Ja, ville bara dela med mig väldigt
intima tankar.
Har någon några kloka tankar att dela
med sig av, så är de välkomna.